Året är 2035. Det är vinter. Snön yr när jag kommer ut på Storgatan från hotellet. Så här mycket snö har det visst inte varit här sen rekordvintern 2015.
Det första jag får syn på är den förskräckligt fula rutschkanan i form av en fantasydrake i grälla färger och i plast som står i Stadsparken och som sedan många år har ersatt de fantastiska isdjuren som brukade dyka upp strax efter jul. Det sista vill jag minnas var en bäver! Nåväl, ful eller inte, men ungarna verkar gilla den!
Det var länge sen, men nu är jag här igen i min barndoms stad.
Mitt besök ute i Sunderbyn, som numera heter Norrbottens Universitetssjukhus, gick bra. Det gällde datasystemet, som vanligt. Men nu ska jag hem!
Väl ute på gatan slås jag av hur mycket som har förändrats! I stället för att ta en eltaxi till stationen väljer jag trottoaren även om det tar lite längre tid. Kul att se lite av vad som hänt i centrum sen sist och också andas lite kall vinterluft av nostalgiska skäl.
Till att börja med den rullande, taktäckta trottoaren, som blivit lite av en ryggrad i centrum. Vilket lyft! Storgatan har ju alltid varit lång. Och länge skulle ju kommersen koncentreras till korsningen Storgatan-Smedjegatan. Men när sedan Storheden inte längre var förstahandsval för butiksetableringar, blev centrum intressant på nytt, och där fanns då bara den alltför långa Storgatan. Då visade sig den rullande trottoaren vara ett genidrag. Plötsligt var även långt borta nära!
När sedan busstrafiken flyttade till det nya resecentrat vid järnvägsstationen frigjordes också Smedjegatan som snabbt blev en bilfri tvärgata som blev ett krogstråk som förenade Södra och Norra hamnen. Det var ju inte helt okontroversiellt att stänga Smedjegatan för biltrafik förståss, men när väl de tre infartsparkeringshusen med sina smidiga elskyttelbussar var på plats, var det många som såg fördelarna med en gågata mellan hamnarna!
Sedan Smedjan kroknat som galleria och kommunen tog över har det utvecklats till ett spännande mångkulturtempel ”mitt i smeten” och ett fint komplement till det påbyggda Kulturens Hus. Här har framförallt lite mindre verksamheter funnit sin plats och skyltarna på fasaden vittnar om mångfalden i huset.
När jag glider vidare längs Storgatan noterar jag att gamla Ebeneser fortfarande lever. Och ikväll är det nostalgiafton med Bosses Gröna Spelemän, där min bror en gång i tiden spelade bas.
Utanför Shopping säljs fortfarande bingolotter, men numera i en lite tråkig automat. Shopping själv, denna för sin tid fantastiska skapelse, är en av de gallerior som stått pall för alla förändringens vindar.
Och så Köpmantorget som med sitt spektakulära glastak äntligen fick liv, med sin nu blomstrande marknad med lokalproducerade matvaror! Synd att jag inte hinner titta in där idag!
När busstationen flyttade till det nya resecentrat uppstod frågan: vad ska vi nu göra med Loet? Och svaret dök upp via ett medborgarförslag med ett nygammalt önskemål om ett riktigt torg. Och så blev det, i kombination med den nya parken där Floras kulle en gång låg och med den nya tillbyggnaden framför det mindre vackra Rättscentrum som nu konverterat till student- och ungdomsbostadshus.
Resväskan står stadigt och bekvämt på rullbandet när jag nu närmar mig det nya resecentrat. Det kom till efter en ganska turbulent arkitekttävling där en del tyckte att det visionära gått för långt. Tävlingen omfattade också utformningen av en ekologisk stadsdel på andra sidan järnvägen, kallad Östra Strand.
Den överraskande utformningen av resecentrat, som elegant länkade den nya bebyggelsen på Östra Strand till Storgatan, blev en fullträff! Och som en bonus pekade man också på hur en gång- och cykelförbindelse skulle kunna fortsätta över Skurholmsfjärden och därmed knyta Lulsundsberget och stadsdelen Kronan närmare centrum!
Den ekologiska bebyggelsen på Östra Strand har dessutom, genom sin spektakulära utformning, blivit ett välbesökt studieobjekt för såväl arkitekter som vanliga dödliga från hela landet!
Väl framme i resecentrat checkar jag in resväskan, köper lite torkat renkött i reseshoppen och tar rulltrappan ned till tåget.
Tänk att den kom till slut, Norrbottniabanan, eller Lappland Express, som den numera heter! Och vad skönt att luta sig tillbaka och samla intrycken medan den skjuter fart upp på bron över Gråsjälfjärden! Och i kväll är jag hemma igen, lagom till Sportspegeln!
Bo Fjeldstad, arkitekt
en betraktelse genom en av mina söners ögon vintern 2035.
P.S. Och självklart ska Luleå ha en stadsarkitekt!