Bok & Bild
– Jag är mycket orolig för att språket meänkieli inte kommer att överleva. Språkets framtid hänger på att ungdomar börjar prata språket med varandra. Där har föräldrar och den äldre generationen ett ansvar, säger författaren Mikael Niemi.
Tillsammans med Moa Backe Åstot, Augustprisnominerad för sin ungdomsdebut "Himlabrand" och låttextskrivaren Torbjörn Ömalm, Malmfältens Rockklubb, samtalade de tre skribenterna om minoritetsspråkens ställning och ärligt lite mindre om dess betydelse för deras eget skrivande, i skuggan av den försvenskningspolitik som präglat de svenska minoriteterna och dess språk. Inte minst eftersom Norrbotten är förvaltningsområde för samiska, finska och meänkieli.
– Det finns bara två länder i Europa som är enspråkiga. Kan ni gissa vilka?, frågar Mikael Niemi publiken.
Och efter att den samlade skara som besöker torsdagens kvällsevenemang närmast ögonblickligen svarar Island (vilket är rätt) är nästa land svårt att utröna. Det visar sig vara Portugal.
– Därför kan man säga att vi flerspråkiga är normala, betonar Mikael Niemi med ett leende.
Samtidigt präglas hela samtalet av ett vemod över språk som närmast gått förlorade. Minoritetsspråken lever förvisso som en muntlig tradition, men saknar i stort både skriftspråk och litteratur.
Unga Moa Backe Åstot menar dock att den samiska identiteten och dess språk återerövrats hos de unga samerna. Själv har hon återtagit sitt språk som ung vuxen och menar att det finns en stolthet inom det samiska samhället för sitt språk. Torbjörn Ömalm ser dock en motsatt tendens i Gällivare.
– Det har blivit bättre de senaste åren, men meänkieli har fortfarande ingen status bland unga. Jag menar att det måste bli coolt att tala meänkieli, men hur når man dit?
Ja, det är ingen helt ljus bild över överlevnaden för minoritetsspråken i Norrbotten som finns i panelen även om det finns ljusglimtar.
– Tornedalsteatern är betydelsebärande eftersom teater bygger på det talade ordet. Många kan ju inte läsa meänkieli eftersom det saknats litteratur. Det är ett talat språk, säger Mikael Niemi.
Moa Backe Åstot, som förvisso främst skriver på svenska, har dialoger i sin Augustnominerade bok som är på lulesamiska.
– Från början föll det sig naturligt att när huvudkaraktären talade med sin farmor var det på samiska. Sedan lät jag bli att översätta till svenska eftersom jag vill att även de som endast talar majoritetsspråket svenska ska få leva med ovissheten. Jag vill att samiskan ska få sin självklara plats som ett av flera språk i Sverige, säger hon.