Klubben med den passande akronymen SEK är en liten förening på Handelshögskolan i Stockholm, som har slipat flera av socialdemokratins mest inflytelserika politiker. Däribland Magdalena Andersson, som i slutet av september tackade ja till nomineringen som ny partiledare.
Exakt vad medlemskapet i SEK innebär, utöver en starkt förhöjd chans till en socialdemokratisk toppkarriär, är jag fel person att svara på. Men efter den dramatiska devalvering som begreppet ”klubb” har genomgått efter Matilda Voss Gustavssons granskning av Forum, välkomnar jag snart sagt alla alternativa konnotationer kring ordet.
Mitt livs kanske mest besynnerliga klubbmedlemskap ingick jag någon gång under första halvan av 1990-talet, då kombinationen av kommers och gemyt nådde sin definitiva höjdpunkt i Pussi-klubben. Det Nestléägda kattmatsmärket Pussi bytte namn 2018, överraskande sent kan tyckas, till Latz. Maskoten är dock fortfarande densamme, en tecknad svartvit katt med frejdig uppsyn. Det var denna katt, Pussi-klubbens ordförande, som med jämna mellanrum distribuerade de mest underbara gåvor till min barndoms brevlåda. Kylskåpsmagneter, smakprov på favoriträtter i gelé. Som sovplagg använde jag länge en knälång t-shirt med Pussikatten och repliken ”Oj då, kära nån!”, broderad över bröstet. Det tycktes mig som en både gåtfull och lättfattlig inställning till tillvaron, detta ”oj då, kära nån”. Att Hasse Alfredsson och Brita Borg hade sjungit det redan 1960 i en skämtvisa, som i sin tur var en översättning av Peter Sellers och Sophia Lorens ikoniska ”Goodness Gracious Me!”, var ingenting som jag vare sig visste eller brydde mig om. Det var Pussi-klubben som planterade mantrat i mitt huvud, Pussikatten som ägde det. Än idag är det hans bild jag ser framför mig när jag hör frasen. Se där, en liten illustration över reklamens högsta mål och väsen.
Mitt hängivna deltagande i Pussi-klubben stängde dörren för många andra sällskap som pockade på mitt inträde. Palle Kuling-klubben, Fantomenklubben och lokala idrottsföreningar till exempel. En kort tid engagerade jag mig i en mindre formell klubb som föresatt sig att skydda grannskapet från spöken. Men ingen hemvävd idealism kunde bibehålla mitt engagemang i längden, jag behövde prylar, slogans, maskotar.
Min sexåriga dotter gillar också katter, men därutöver har hon tagit det på sina axlar att rädda jorden. Hennes idol är Greta Thunberg.
När jag läst färdigt om Socialdemokratiska ekonomklubbens inflytande på svensk toppolitik så anmäler jag sexåringen till Rädda Djuren-klubben på webben. Det kan inte skada. Man får en väldigt snygg gympapåse.