Bok&Bild
– Jag vill ge dessa människor en röst, säger han på plats i Luleå.
Enri Canaj har själv erfarenhet av att bryta upp från sitt hemland. När han var elva år gammal lämnade hans familj Albanien och en tämligen trygg tillvaro i Tirana för att bosätta sig i Aten, Grekland.
– Mina föräldrar visste inte då att kommunistregimen skulle falla. Vi åkte med några väskor med kläder och våra familjealbum. Resten lämnade vi, säger han.
Den nya tillvaron i ett nytt land var minst sagt omtumlande och svårt, berättar han. Familjen bodde den första månaden på ett hotell tillsammans med prostituerade tills de fann ett eget boende – en etta strax utanför Aten.
– Vi kunde inte språket och sederna. Inte minst jättesvårt att förstå hur ett kapitalistiskt samhällssystem fungerar. Vi var minst sagt vilse i tillvaron, säger han.
För att bidra till familjens överlevnad började Enri Canaj att jobba. Han sålde bröd på förmiddagarna på gatan. När han sedan började skolan var han den enda främlingen. Det var en tid då närmast all energi gick till att överleva, summerar han. Men hans sista år på gymnasiet blev avgörande. Då introducerades han till böckernas värld av en lärarinna.
– Det hade inte funnits utrymme tidigare för att läsa, men när jag läste Hermann Hesses "Siddhartha" öppnade sig en helt ny värld. En värld som gav mig möjlighet att besöka andra platser och möta andra tankar. Då hade också tillvaron i Grekland stabiliserat sig, säger han.
När han senare 21 år gammal för första gången såg en fotoutställning av en Magnum-fotograf hade han hittat sitt kall.
– Jag visste ingenting om fotografi, ägde inte en kamera ens, men visste på en gång att jag skulle bli fotograf. Det var mitt uttryck.
Vägen mot ett medlemskap i den exklusiva kooperativet Magnum Photos och att kunna överleva som fotograf har varit lång och bitvis svår. Inte minst att förtjäna sitt uppehälle.
– Det är dyrt att ro i land ett fotoprojekt. Det kräver tid och pengar till resor. Därför började jag fotografera i mitt eget bostadsområde i Aten, där i stort sätt alla var migranter.
Idag upplever han att hans tidiga fotoprojekt andas naivitet, men också mycket kärlek. För fotograferande är sekundärt, menar han.
– Jag hänger mycket med de människor jag sedan fotograferar. Det är mitt sätt att hjälpa dem. Att fly innebär mycket ensamhet och bara att hälsa på och äta tillsammans betyder mycket, säger han.
När den stora flyktingvågen kom till Europa i samband med att kriget i Syrien intensifierades hade Enri Canaj redan börjat dokumentera migranternas väg över Medelhavet mot Europa. Han har stått på otaliga stränder, sett immigranter springa för att undkomma kustgardet men också sett döda barn och vuxna spolas i land, när båtar kapsejsat.
– Visst är det svårt att sova när man hittat en död baby, uppspolad bland stenar. Men förhoppningsvis kan mina bilder hjälpa till att påverka opinionen. Det jag dokumenterar är sant och det händer nu i vår samtid.
Nu jobbar han med sin andra del i projektet "Say goodbye before you leave" – nämligen genom att uppsöka flyktingar han träffat i deras nya grannländer. Bland annat följer han en afghansk familj som numer bor utanför Stockholm.
– De kom till Sverige från Serbien 2017. Jag vet av erfarenhet hur öppen och mottaglig man är det första åren i ett nytt land. Det vill jag dokumentera, säger Enri Canaj.