Aktiviteten är febril runt två långbord där knappt ett 20-tal kvinnor från trakten är i full färd med att lära sig tillverka hemgjord pasta av 12 italienska läromästare.
– De har varit så duktiga. Nu kokar vi kaffe och bakar kakor, säger Susan McKelvie som själv kommer från England, men har bott i Italien de senaste 40 åren, och ingår i gruppen Azdora.
Hon hjälper till att tolka åt sina italiensktalande vänner.
Det är viktigt att kunna tillverka pasta i Italien, slår de fast.
– Vi äter pasta nästan varje dag. Du kan köpa pasta också men hemgjord pasta är speciellt, säger Viviana Gnoli.
Dagny Keisu Lindquist bor i byn och har kommit för att delta.
– Det är helt fantastiskt. Jag hoppas att de känner att de är välkomna, fast vi inte har samma sätt att uttrycka oss och samma gester, säger hon.
Teatergruppen Azdora har i någon mening sitt ursprung i Tornedalen och har startats av Markus Öhrn från den experimentella fria teatern Institutet i Vitsaniemi. Men för dessa kvinnor är det första gången de kommer till Norrbotten.
– Azdora kallades förr kvinnan i huset som kontrollerade allt – mannen, sönerna, döttrarna, pengarna. Det var starka kvinnor som jobbade hårt, höll ihop familjen och hade mycket lite tid för sig själva, förklarar Susan McKelvie.
Hon och de övriga är alla förtjusta över att äntligen ha fått komma till Tornedalen.
– Det är underbart. När vi stod vid Eva-Britts grav grät jag, säger Giuliana Pagliarani.
När Markus Öhrn, född 1972, blev konstnärlig ledare för Institutet ifjol bestämde han sig för att flytta hela verksamheten från Malmö till Tornedalen där han är uppvuxen. Själv hade han bott i Berlin under lång tid, men samarbetat med Institutet flera gånger.
Han är utbildad i fri konst på Konstfack, men redan när han flyttade till Tyskland 2009 regisserade han sin första teaterproduktion och då var Institutet medproducent. Föreställningen rönte stor uppmärksamhet, berättar han, och på så vis gled han in i teatervärlden.
Den första frågan som kommer upp handlar om vad det är som gruppen Azdora egentligen ska göra och visa upp under sin resa till Norrbotten. Är det performance-konst eller är det teater?
– I Sverige gör vi ju en större skillnad mellan konst och teater, men om man bara orkar titta över gränsen till övriga Europa så är det väldigt vanligt att en konstnär jobbar på stora nationalscener, konstaterar Markus Öhrn.
Han påpekar att vad de gör med Azdora just nu, när de lär ut konsten att tillverka pasta, är något som teatern sällan resulterar i – möten mellan människor.
– För mig handlar teater inte bara om att betala en biljett, gå in och se en föreställning, bedöma om det var en bra eller dålig tolkning av Hamlet i samtida tappning, utan jag försöker se bredare på det.
Upprinnelsen till Azdora var att Markus Öhrn år 2015 fick ett uppdrag att skapa ett platsspecifikt verk till den årliga italienska teaterfestivalen i Santarcangelo. Under två veckor i januari besökte han orten för att fundera ut vad han skulle hitta på till festivalen.
– Jag rörde mig runt i den här lilla pittoreska staden som ligger lite utanför Rimini och de enda jag träffade på stan och på kaféerna var en massa kvinnor som handlade och skulle fixa inför dagens middag.
När han pratade med dem slogs han av att deras liv i mångt och mycket liknande hans mormors liv.
– De är självuppoffrande kvinnor som lagar mat till alla och aldrig sätter sig själv i första sätet.
Det var då han bestämde sig för att göra en hyllning till sin mormor – tillsammans med de italienska kvinnorna.
Han satte ut lappar med en inbjudan till en informationsträff och startade sedan teatergruppen Azdora.
Markus Öhrns mormor hette Eva-Britt Niemi och var en betydelsefull person i hans liv. Det var hon som tog det största ansvaret för honom när han var barn. 14 augusti 2011 dog hon.
– När jag frågade henne vad hon hade velat göra annorlunda i sitt liv, så var hennes svar att hon skulle ha velat vara lite mer destruktiv, göra något dumt, något hon ångrade, för hela hennes liv har hon bara varit god. En god hustru, god mor och god mormor.
Han berättade om sin mormor för de italienska kvinnorna och de nickade igenkännande. Det han sedan erbjöd dem var att under tio dagar få göra vad de ville i olika offentliga föreställningar. I en fick de slå sönder en bil. I en annan fick de tatuera folk, trots att de aldrig hade gjort det förut. De fick spela metal- och noise-konserter. Alltid klädda på ett speciellt sätt med förkläden, sjalett och svart- och vitmålade i ansiktet.
Kvinnorna hade ingen tidigare erfarenhet av att spela teater eller musik, men de lärde sig, och blev efter den första festivalen anlitade av flera internationella teaterfestivaler.
– Det senaste de gjorde nu i sommar var ett Azdora-tempel. Där hade de tecknat ett porträtt av min mormor och så fick folk gå in en och en och tänka på sin egen mormor eller farmor och om de ville skriva en hälsning till min mormor, berättar han.
Hans mål var att som avslutning på det fleråriga projektet bjuda dem till Sverige för att de på något sätt skulle få möta hans mormor. I sommar fick han loss pengar från Region Norrbotten och Kulturrådet och kunde förverkliga idén.
Flera punkter i programmet handlar om att hylla hans mormor: En minneshögtid i Övertorneå kyrka, en rituell konsert på klipporna i Kattilakoski, en middag i stugan i Soukolojärvi där mormodern bodde. Innan de åker tillbaka till Italien ska de ha en noise metal-konsert på Galleri Syster i Luleå.
Hur kommer det sig att de har blivit så engagerade i din mormor?
– Genom att bli engagerade i sig själva. Konstprojektet går ju ut på att jag var väldigt nära min mormor, men här i Tornedalen pratar man alltid bara om mannen i familjen och hur han var. Det är aldrig någon säger att "min mormor var en väldigt bra människa", så det är därför jag vill lyfta upp henne.
För azdororna blir det något speciellt att komma hem till henne, tror han, men för andra blir det något mer symboliskt.
Viviana Gnoli är den enda i sällskapet som fullt ut har varit hemmafru, övriga har yrkesarbetat i större eller mindre utsträckning.
– Jag har alltid tyckt om att finnas för min familj, säger hon.
Samtidigt känner hon sympati för Eva-Britt och kan känna igen sig i det.
– Jag tycker synd om henne för hon tänkte bara på sin familj och inte på sig själv. Kanske hon hade velat göra många andra saker som att resa och ha egna intressen.
Vad tycker du om att komma hit?
– Vackert. Mycket vackert. Jag var lite rädd för att åka någonstans som vi inte kände till men det har varit så underbart.
Det största för henne har varit att besöka Eva-Britts grav.
– Vi uttryckte vår tacksamhet i våra egna ord och lämnade blommor. Det var det vi kom hit för att göra.