Knutte Wester – ett konstnärskap med socialt patos

– Jag var mycket hos min farmor när jag var liten. Hon föddes 1909 när Sverige fortfarande inte var en demokrati – en tid när rika var mer värda än fattiga och längst ned på samhällsstegen stod barnen till ogifta mödrar. Min farmor var en "horunge" och hennes mamma såg bara en utväg, att dränka sig själv och sitt barn (min farmor), säger han.

Nu slutade inte berättelsen om Knutte Westers farmor i en isvak vid Hammarbyhamnen i Stockholm. Istället växte hon upp och vigde sitt liv till kvinnorättsrörelsen, men berättelsen har Knutte Wester burit med sig enda sedan han var fem år gammal. Och när han på ett SIDA-stipendium hamnade i Sydafrika och Johannesburg år 2000 blev berättelsen om hans farmor åter aktuell.

– Det var ett land som fortfarande var präglat av apartheid och det centrala var att skapa nya berättelser och historiebeskrivningar för att bygga en ny samhällsstruktur. När jag kom hem började jag intervjua farmor, som tyvärr blivit lite för gammal.

Istället bestämde han sig för att göra den film som fick namnet "Horungen", som han föreställt sig berättelsen i sitt huvud som barn – en film bestående av totalt 800 akvareller där han knyter ihop berättelsen om det dåtida barnet i Sverige i början på 1900-talet till samtiden med en pojke boende på ett barnhem i Riga som ropar på oss från andra sidan Östersjön.

– Jag hade byggt lergökar med barn på ett barnhem i Riga och lät också min farmor få en lergök i filmen för att låta historien möta nutiden, säger han.

Förutom filmen "Horungen" visar han också klipp från filmen "You can´t show my face" – en film inspelad på Teherans gator med bland annat unga människor som drömmer ett liv i frihet och med rätten att uttrycka sig som de vill, men också klipp från en film under produktion från Armenien där han undersöker vad som händer i människor när landsgränser flyttas.

– Jag var inbjuden på till en liten filmfestival där jag efter ett tag förstod att den man jag bodde hos menade att det riktiga Armenien fanns någon annanstans. Gränsen hade nämligen flyttats för ett och ett halv år sedan efter kriget med Azerbaijan och det hade skett ett utbyte av befolkningen. Tidigare grannar hade helt enkelt tvingats flytta till varandras hus och byar. Jag hade aldrig hört om något liknande, säger Knutte Wester.

Tanken är att den filmen ska handla om den känslomässiga aspekten av gränser.

– Många vittnade om att de inte vet hur hatet kom in i deras liv. En kvinna sa: "Vi har förlorat så många unga liv att vi aldrig kommer att förlåta, men det tycker även de andra, vi som en gång såg oss som ett folk".