Tårar har runnit. Skratten klingar. Det är en glädjens dag för arrangörerna och stora delar av dess publik, denna dag då Giron Sámi Teáther samlat till seminarium under rubriken Motstånd som drivkraft i teater?!.
Egentligen är rubriken missvisande. Underrubriken sammanfattar denna späckade eftermiddag mycket bättre; ”Ett aktivistiskt samtal om strömningar i de konstnärliga uttrycken bland samer”.
För de som inbjudits att tala om sitt eget politiska, aktivistiska uttryck är allt från journalister, scenkonstnärer till konstnärer. Gemensamt är att de alla är samer. Och kan hända aktivister. Aktivism, så till vida och i sin dominerande betydelse; aktiviteter som föregår eller föregriper ett politiskt beslut. Eller en motståndshandling.
Åsa Simma, teaterchef för Giron Sámi Teáhter är initiativtagare. Hon menar att när den samiska teatern växte fram, med Maj Doris Rimpi och Harriet Nordlund som pionjärer, var den ytterst politisk. Framvuxen ur en vilja att förändra att berätta sina egna historier, på sitt eget språk, om än i stort motstånd.
– Eller var det bara svenskar som skulle var skådespelare och spela teater, som Maj Doris Rimpi uttrycker det under hennes föreläsning.
Så blev det inte. Dálvadis föddes, blev sedemera Sámi Teáhter och nu Giron Sámi Teáther med egen scen och lokaler för administration i Kiruna med uppgift att bedriva professionell scenkonst med den samiska kulturen som grund.
– De senaste 15 åren har de konstnärliga uttrycken bland samerna generellt inte varit särskilt politiska. Nu har någonting hänt. Bland de unga samiska konstnärerna växer intressanta, politiska strömningar fram. Jag vill förstå. Teatern är en del av denna framväxande aktivism, menar Åsa Simma.
En av hennes egna medarbetare, skådespelerskan Sarakka Gaup, är exempelvis mycket engagerad i klimatfrågan, som också drivit henne att bli aktivist. Klimattoppmötet i Paris är ett ställe hon ställt sig på barrikaderna, teaterscenen en annan och nätverket Samiska gräsrötter ytterligare ett forum för att påverka och göra sin röst hörd.
– Kapitalismen är inte det system som kommer att lösa klimatkrisen, menar hon.
En gemensam nämnare för alla dessa aktivistiska, samiska konstnärer är förvisso klimatkrisen, men också kampen mot den svenska, norska eller finska staten, med historier om tvångsförflyttningar från markområden. Eller som i konstnären Anders Sunnas föreläsning, en epok av polisförföljelse och det efterföljande livet som gerillarenskötargrupp. Med konsten som vapen har han i otaliga målningar, installationer, skulpturer och graffiti beskrivit sin familjs kamp mot staten.
– Jag visste redan sex år gammal att jag ville bli konstnär. Har alltid med mig papper och penna och har redan som barn suttit med i otaliga rättegångar. Så blir det när ens familj haft 3-400 polisanmälningar genom åren eftersom vi inte accepterade vår tvångsförflyttning, säger Anders Sunna
Hans politiska konst lär inte längre vara okänd för den norrbottniska publiken. Även nationellt har han vunnit erkännande tillsammans med systrarna Märak och musikern Kitok. Alla har gjort sig ett namn genom sina tydliga politiska budskap, förmedlade konstnärligt.
Bjarne Store Jacobsen, journalist, politisk aktivist, redaktör och tidigare rådgivare för sametingets president i Norge, börjar detta seminarium med sin tes; det vill säga, att kultur och konst är den kraft som utgör förändring.
– Det krävs visuella intryck för att få allmänhetens stöd. Det handlar om att beröra människor. Det visste Sigmund Freud, det visste nazisterna, det visste kommunisterna och det visste vi som var aktivister under kampen i Alta. Utan konstens och dess ”propaganda” hade vi aldrig fått den internationella press vi behövde för att vinna Alta. Därför. Kulturmakt är oändligt starkare än politisk makt. Utan kampen i Alta hade vi aldrig haft ett sameting i Norge. Det kan vi tacka konsten och dess aktivister för, menar han.