Han ser ut som något av en bluesartist med grånat hår och skägg, keps och jeansjacka och låter som en sådan också med sin skrovliga röst. Snart visar det sig mycket riktigt att han är inspirerad av blues- och rockmusik – även i sitt skapande. De figurer han målar får gärna vara lite sneda och märkta av livet.
Olle Schmidt bor i en liten by på landet i Östergötland. Han ägnar sig åt framförallt måleri, närmare bestämt olja på duk, figurativt och berättande. En överfull flyktingbåt, två vilsna skidåkare i fjällen, ett bluesband med sin enkla replokal, en man med elgitarr, människor i skyddsutrustning mot Corona och en stor hare. Varje tavla har sina egna huvudpersoner, placerade i fantastiska och fantasieggande miljöer. I konsthallen finns också ett par uppseendeväckande installationer och ett videoverk.
– Jag berättar en typ av märkliga historier som pendlar mellan humor och allvar. Det finns konsthistoriska referenser men också populärkulturella.
Han brukar riva ut bilder från dagspress och böcker han hittar på loppis och som kan vara användbart material.
Han blir entusiastisk när han berättar om sin skapandeprocess, trots att han måste ha gjort det oräkneliga gånger tidigare i olika intervjuer.
– Jag har svårt för när det bara är en vit duk, så man kan säga att jag börjar med att förstöra den. Jag bygger upp ett lager med färg som en monokrom abstrakt fond i målningen. Sedan jobbar jag så pass mycket med bakgrunden att jag känner att den nästan är självbärande, så att den ska vara intressant att börja måla på.
Han liknar det vid ett scengolv, där hans drama kan börja utspela sig. Han brukar ha flera dukar med bakgrunder stående i ateljén.
När han har sin scenografi färdig letar han bland sina utrivna klipp och hittar de figurer han ska lägga in i tavlan, inte exakt som de har sett ut i original utan gärna med något tillägg eller någon modifiering.
Själva måleriet är lika viktigt som innehållet, förklarar han, och allt måste kännas intressant för honom själv, det räcker inte med att en figur är ok målad.
– De måste vara lite skitiga. Det ska vara lite skav i det. Och själva innehållet måste också ha det – det är inte en illustration av en färdig tanke.
När han jobbar vet han inte vad det i slutändan ska handla om, då hade han tappat intresset, utan han märker efter hand om det funkar.
Jobbar du med att uttrycka dina egna känslor så att konsten speglar dig själv?
– Det jag gör, vilka klipp jag använder, bygger ju på mina val, utifrån vem jag är som människa, så det finns naturligtvis egna berättelser som går in i min konst. Och jag väljer ju inte de mest framgångsrika gestalterna utan de som är lite sneda och så.
Varför det?
– Det kanske är lite så man känner sig. Och så lyssnar jag mycket på blues, country och rock. Det tror jag också kommer in i bilderna, en vemodston.
Men också humor, tillägger han snabbt.
– Att man får ta det med en klackspark fast det är tufft.
Men det är inte så att du tänker att du ska bearbeta något jobbigt i barndomen?
– Nej, svarar han och avfärdar frågan med en svordom och ett leende.
För närvarande har konsthallen i regel stängt på helgerna med hänsyn till Coronaläget, men nu på lördag gör de ett undantag och håller öppet för att bjuda på vernissage, berättar konsthallschefen Hans Sundvall.
– Vill någon besöka oss när det inte är så mycket folk så kan man höra av sig och komma tidigare på dagen.