Handlingen sträcker sig över fyra århundraden medan dess huvudperson förblir näst intill oanfrätt av tiden och lägger bara ett tjugotal år till sin ålder - men förvandlas under tidsresan till kvinna. När Orlando byter skepnad till det yttre förblir hans/hennes inre karaktär, tankar och passioner intakta. ”Orlando hade blivit kvinna – ingen kan förneka detta. Men i alla andra avseenden fortfor han att vara den han varit.”
Långt innan Simone de Beauvoir myntade ”man föds inte till kvinna, man blir det” såg Virginia Woolf polariteten man-kvinna som en socialt begränsande konstruktion. Inte minst tidens strikta könshierarkier betraktade hon som djupt orättvisa; smärtsamt medveten om sin kvinnolott hade hon bara att acceptera faktum när hennes bröder sändes till Cambridge allt medan hon själv och systern Vanessa förblev hemmadöttrar. Först efter faderns död kunde systrarna ta sig friheten att själva utforma sina liv.
Berättelsen om "Orlando" är Virginia Woolfs heta hyllning till den kvinna som kom att uppta hennes tankar under stora delar av 20-talet och vars vänskap hon sedan bar närmast hjärtat för resten av sitt liv. 1922, efter första mötet med Vita, skriver Virginia Woolf i sin dagbok: ”Jag är för virrig i huvudet för att tänka klart. Det beror delvis på att jag var på middag för att träffa den förtjusande begåvade aristokratiska Sackville-West i går …” Det skulle dock dröja några år innan deras relation tog en ny vändning.
De nästkommande åren skulle komma att bli några av Woolfs mest produktiva; med "Mrs Dalloway" (1925) blev hon ett namn att hålla ögonen på även om den samtida kritiken inte var entydigt positiv. Greppet att låta världen, och inte minst staden London, gå i dialog med huvudpersonens tankar var något nytt och inte helt lättsmält. "Mot fyren" (1927) gav henne ett vidare erkännande utanför de litterära kretsarna men med "Orlando", som hon dedikerade till Vita, blev hon berömd. "Orlando", som hon till en början avsåg bli en lättsam bagatell, ett författaräventyr drivet av lust, växte och vållade henne bitvis verklig vånda. I dagboken konstaterar hon i februari 1928 ”Tanken är den nyckfullaste av alla insekter – fladdrande och flaxande. Jag hade planerat att skriva några särskilt kvicka och briljanta sidor i Orlando i går – det kom inte en droppe.” Men boken som kommit över henne ”som en störtflod” ville bli skriven. Och skriven blev den.
När arbetet med "Orlando" påbörjades 1927 var kärleksrelationen mellan de två kvinnorna redan avslutad och boken är inte bara en hyllning till Vita, den blev också ett sätt för Virginia att med humor och bitvis vass penna, driva med tidens syn på vad kvinnor kunde och inte kunde ta sig för.
Vem var hon då, kvinnan som den svala Virginia Woolf ömsom tilltalade ”Min älskling” och ”Käraste raring” i bevarade brev.
Viktoria Mary Sackville-West, gift med diplomaten Harold Nicolson, föddes 1892 på Knole House i Kent och var en storsäljande författare men även journalist och poet. Utöver de yrkesmässiga framgångarna var hon vida omtalad för sina passionerade kärlekshistorier vid sidan av äktenskapet - men struntade blankt i vad samtiden ansåg om lämpligheten i hennes relationer med andra kvinnor. Makens välsignelse hade hon, han var under långa perioder placerad utomlands i tjänsten och hade själv ett antal manliga älskare.
Aristokratiskt ståtlig med en säregen androgyn utstrålning, hon var född baronessa, måste hon ha tagit den betydligt modestare Virginia med storm. På porträtt, både fotografier och målningar, är det främst den totala avsaknaden av koketteri man som betraktare slås av. Ingen skälmskt nedfälld blick, inget förförande leende, snarare ett blodfullt avvaktande allvar. Vitas självklara elegans framstår som något av antitesen till den bohemiska stilen hos Bloomsburygruppen vars medlemmar, vid sidan av Virginia och systern Vanessa, omfattade namn som E.M. Forster och Maynard Keynes. Virginia och Leonard Woolfs krets var förvisso tidens intellektuella och konstnärliga elit men knappast dess trendsättare när det kom till mode; de bröt ny mark med sina böcker, sin konst och sitt sätt att leva men deras resurser tillät knappast sobelpälsar och extravaganta smycken.
Virginia var inte den första kvinna Vita förälskade sig i och inte heller den sista. Redan som 13-åring hade hon upp över öronen bedårats av kamraten Violet Keppel, senare gift Trefusis. Virginia som var väl förtrogen med Vitas bakgrund skrev in Violet i Orlando där hon dyker upp som den ryska prinsessan Sasha. När Vita och Violet reste tillsammans, vid ett par tillfällen fick deras utflykter mer karaktären av regelrätta rymningar, klädde sig Vita ofta i manskläder – självklart queer långt innan ordet som begrepp ens var påtänkt.
Relationen, eller rättare skrivet passionen, böljade över decennierna och finns återgiven av Vita själv i sonen Nigel Nicolsons bok om föräldrarna, Porträtt av ett äktenskap. I en text daterad 1920 skriver Vita öppet om sin kärlek till kvinnor: ”Jag ska vara uppriktig. Jag har antytt, tror jag, att män inte attraherade mig, att jag inte tänkte på dem på det viset”, som det kallas. Kvinnor gjorde det.” På ett liknande sätt uttrycker sig Virginia i ett brev till systern Vanessa daterat maj 1927: ”Du kommer aldrig att falla för charmen hos någon av ditt eget kön - Vilken förtorkad trädgård världen måste vara för dig!”
Vita avled 2 juni 1962 på Sissinghurts Castle i Kent. Här finns bland annat den berömda The White Garden som sägs som bäst avnjutas i månsken. I dag förvaltas egendomen av National Trust och anses vara en av trädgårdsenglands riktiga kronjuveler. På egendomen fanns även originalmanuskriptet till Orlando fram till 1940 när Vita lät sända Virginias hjärtegåva till Knole, undan tyska bombräder och de brittiska styrkor som från Sissinghurst Tower höll utkik efter tyska luftlandstigningar. Tornet med sina fyra våningar och imponerande 78 trappsteg upp till toppen, blev under senare delen av hennes liv, Vitas skrivarstuga.
Kuriosa i sammanhanget är att Vita fått det handskrivna originalet redan 1928, närmare bestämt 11 oktober – det datum som för övrigt avlutar berättelsen: ”Och det tolfte midnattsslaget klingade; det tolfte midnattsslaget, torsdagen den elfte oktober, nitton hundra och tjugoåtta”.