Stigande oro och också samlad ro
Jag tror att Aase Bergs poetiska gärning i Sverige inte kan överskattas. Hennes utforskande av vardagsspråkets möjligheter och en kvinnlig kroppslighet på gränsen mellan människa-djur-växt-maskin, innebär ett effektivt störande och utmanande av normer. I en maximalistisk och hårt åtskruvad poesi, som rytmiskt klibbar och ljuder, tar hon exempelvis in mamma-positioner och engelska språket i dikten.
<P>På förlagets hemsida presenteras Bergs nya bok Loss som sista delen i en mammatrilogi, efter Forsla fett 2002, och Uppland, 2005. Det är delvis en annan ton som framkommer i Loss, dovare, våldsammare och närmare döden än i de två föregångarna. Om Forsla fett tog sin utgångspunkt i en graviditet och rörde sig i det kraftfält där existensen slits mellan kropp och omvärld och Uppland kittlande tog sig fram bland gladpack, flygande drakar och kikade bakom familjeidyllens gardiner, så befinner sig Loss i ett mer spöklikt hotande bakhåll. Det är den annalkande Katastrofen som gömmer sig mellan raderna. En katastrof som rör sig kring och under en yta, i ett ofta bokstavligt mörkt hav, ömsom sjunkande och stigande med hotet riktat mot barnen. Ur inledande diktsviten HORROR MAMMUTHI dikten Bröstvärn: <BR>?Sov du lilla<BR>spökeung<BR>be<BR>och sök <BR>besök</P>
<P>Evig sliter<BR>jetvåg<BR>hand<BR>ur hand<BR>i odöd krök?</P>
<P>I bokens sista del ges en mängd referenser till diktsviterna och där framkommer att tsunamikatastrofen är ovanstående dikts referens. Fler exempel på medierade krigshändelser och katastrofer som tas in i dikterna är fallet Bobby Äikkiä och en irakisk flicka som körs över av en USA-konvoj, förutom dessa finns också populärkulturella hänvisningar som till filmen The Others. Appendixet gör att dikterna hamnar i gränslandet fiktion-faktion, och jag börjar fundera på om de ändå inte står sig väl själva, utan att kontexten från vilket språket hämtats eller perspektiven med vilka dikterna skrivs förklaras.<BR>Titeln Loss är själv exempel på en språklig spänning som jag tycker är genial. Svenskans för mig positivt klingande ?loss? som i ?kasta loss? och ?släppa loss? i frihetens lösgörande rörelse, drar associationerna åt ett håll, engelskans ?loss?, som förlust och sorgen över att förlora något eller någon, drar dem åt ett annat. Här finns alltså en språklig skillnad i ett och samma ord som visar mig hur man kan tänka det hisnande bejakande som oseparerbart från det förlamande reaktiva.<BR>Mångfalden musiktermer och diktsviter som faller enradiga över sidorna ger vidare intryck av att texten själv är tung och gungande, som ett sjögräs eller en fallande basslinga, och jag kommer att tänka på goth och HP Lovecraft. Återkommande ?skum?, ?basiskt?, ?ektoplasma? och flourescerande ljus bidrar också till den skräcklika känslan samtidigt som jag sansat vill läsa mer. Ja, jag får intrycket av att en stigande oro och samlad ro förenats i boken, det är en märklig upplevelse.</P>
Så jobbar vi med nyheter