Det är ett långt yrkesliv som skådespelare som Maria Lundqvist lutar sig emot när hon nu ger sig ut på turné för sjunde året i året med pjäsen "Shirley Valentine". Hon var 22 år när hon gick ut scenskolan och har sedan dess "slagits i patriarkatet", som hon själv uttrycker det.
– Nu har jag landat. Jag kan verkligen säga att jag bottnar i mitt yrke. Jag känner inget tvivel på min förmåga, men varje kväll är likväl en stor utmaning som jag känner mig otroligt sugen och ödmjuk inför att erövra. Det är ett maratonlopp att gestalta Shirley eftersom jag står ensam och naken på scenen i två akter, säger hon.
Samtidigt har det hänt mycket sedan premiären av pjäsen 2017, inte minst med Maria Lundqvist själv, som människa.
– Jag var 52 år när jag började repetera denna pjäs. Nu fyller jag snart 61 år och kan lugnt säga att det händer otroligt mycket i en människa mellan 50-60 år. Jag har med andra ord levt och utvecklats med Shirley. Texten har definitivt fördjupats, säger hon.
Manus har skrivits av Willy Russel och handlar om en olycklig, medelålders, arbetarklass kvinna från Liverpool. I pjäsen början, en ensam hemmafru, som under dagarna börjat prata med väggarna medan hon förbereder kvällsmaten till sin emotionellt, distanserad man. Men så bjuder hennes vän Jane med henne på en semesterresa till Grekland som kommer att förändra Shirleys liv från grunden.
– Hon har knockat mig i både skratt och gråt men framför allt har hon fått mig att våga se att mitt eget liv mår bra av förändring, säger Maria Lundqvist.
Karaktären Shirley Valentines oro som slutligen förvandlas till nya livsval, menar Maria Lundqvist, har en djup existentiell återklang som inte minst bottnar i publiken.
– Många hör av sig efter föreställningen. Vissa har jag fortfarande kontakt med. Shirleys berättelse berör eftersom det är en berättelse om livet och modet att förändra livsval för att leva ett rikare liv – en insikt publiken kan relatera till, säger hon.
Och precis som Shirley har Maria Lundqvist själv hittat ett nytt förhållningssätt till livet.
– Tidigare har jag känt en kreativ oro mellan olika projekt. Nu är det som att kroppen fått en annan resonans. Visst finns vemodet över att den tid man har bakom sig är längre än framtiden. Samtidigt känner jag mig lugnare, mer tillitsfull och har en vilsammare lust att leva, säger Maria Lundqvist.