För när Ung Scen Norr tar sig an Ann-Helen Laestadius prisade ungdomsroman " Tio över ett", balanserar man på en knivsegg.
Vi talar om en skör balansakt där berättelsens kärna är så nära att drunkna i stereotypa karikatyrer, där historien ärligt kunnat sluta med ett magplask, av värsta sorten.
Tack och lov så blir det inte fallet. Istället bjuds publiken på en emotionell och berörande föreställning i sin genre.
Förtroendet för denna berättelses gestaltning börjar nämligen redan i teaterfoajén. Här delas publiken, under ledning av de tre skådespelarna, in i tre grupper, där alla tilldelas specifika uppgifter under föreställningens gång.
Och denna överenskommelse som sluts intimt i en mindre grupp av okända människor mellan publik och ensemble innan någon klivit in i teaterrummet är så briljant men också avgörande. Där och då sluts nämligen den pakt som alla föreställningar eftersträvar - nu börjar teaterleken...
För visst. Denna uppsättning sker i ett rasade tempo, där den litterära förlagan av huvudpersonen Maja omväxlande byter perspektiv - mellan dialog och berättande gestaltning. En roll som Nora Bredefeldt hanterar trovärdigt, även om " de urladdade skriken", kunnat tonas ned och i regin bjuda på en större variation. För de två övriga skådespelarna; Lilja Fredriksson och Charlie Challis handlar det om snabba omställningar - från den ena karaktären till den andra. Det handlat trots allt om 17 olika rolltolkningar i en mördande takt där gestaltningen förvisso är mänskligt humoristisk men i bland slår över. Kul, inte mer än så...
Överlag blir, trots vissa förbehåll, denna föreställning till en berättelse, inte bara om ung förälskelse, en platsspecifik stadsflytt och det myller av karaktärer som befolkar Ann-Helan Laestadius ungdomsbok, utan framför allt en berättelse om förändring och rädsla för uppbrott - i alla fall för dem som inte bott i Kiruna.
Denna föreställning bjuder nämligen på olika läsarter. De som bott eller bor i Kiruna, har släktingar eller något annat känslomässigt band till staden berörs säkerligen på ett annat sätt än andra. De har vandrat på gatorna, sett sina barndomshem jämnas med marken och kanske de liksom huvudpersonen Maja bara vill skrika "Jävla gruva!!!!"
För andra en upplysande teateruppsättning där berättelsen om rädsla för förändring, kärlek till sin stad/hembygd och de människor som befolkar ens liv är överordnad allt. Jag menar allt. "Tio över ett" må vända sig till en ung publik. Den är mer än så - den är existentiell.