Essä
Del 2 i miniserien Kultur och Teknik
Sexrobotar, industrirobotar, robotdammsugare, robotgräsklippare. Robotarna invaderar, men kanske inte på det sätt som 80-talets science fiction-filmer ville få oss att tro. Rödögda Terminators fascinerar oss förvisso ännu, men i dag kompletteras dessa vapen av nya typer av syntetiska ”människor”. Sedan kalla krigets massförstörelsemaskiner från framtiden har bilden nyanserats. Robotarna har blivit servila, förvandlats till njutningsmaskiner och arbetsredskap i vardagen. Nu ger vi dem namn, en säng att ligga i, ett skjul att bo i. Samtidigt må gräsklipparna ursäkta. I våra drömmar är det ändå den människoliknande roboten som fascinerar. Den som ser ut som oss, med ansikte, kropp och kön.
Det är intressant att reflektera över hur tanken på konstgjorda ”människor” följer teknikutvecklingen på olika områden. Inom judisk folktro finns golem, där Rabbi Loew använde magi för att gjuta liv i en figur av lera. På medeltiden var alkemi den härskande metoden för att skapa människor. Eftersom alkemin är föregångaren till den moderna kemin var det omvandlingen mellan olika ämnen som skulle gjuta liv i kroppen. Den kände alkemisten Paracelsus hade till och med ett recept på hur tillverkningen av människor, ”homunculus”, skulle gå till. Empiriska tester var tydligen inte på modet.
En av de mer kända artificiella människorna är Frankensteins monster. Redan 1791 hade Luigi Galvani upptäckt att elektricitet är det medium som tillåter hjärnan att kommunicera med musklerna. När Mary Shelley släppte sin skräckroman 1818 fick monstret liv genom att kroppsdelar från döda människor elektrifierades. Detta gav eko långt in i 1900-talet, där tidiga skräckfilmer använde el som trendande metod för människoavel modell ondskefull.
Den moderna roboten uppstår som koncept i och med den industriella revolutionen. Med mekanikens och kugghjulens hjälp skapades ritningen till den moderna, konstgjorda människan. Som modell stod Fords fabriker och industriernas serietillverkning. Roboten var den perfekta slaven inom både industrin och krigsmakten. Haken? De kunde vända sig mot oss. Schwarzeneggers ”Terminator” och de mekaniska tyrannerna i ”Matrix” stod modeller för 80- och 90-talets rädslor för massförstörelse och krig.
Intressant är att roboten som stereotyp för modern fascination och rädsla fick kulturellt uttryck nästan samtidigt som ”Frankenstein”, i och med skräckförfattaren E.T.A. Hoffmans roman ”Sandmannen” från 1816. Här är det en överspänd yngling med romantiska fantasier som blir vanvettigt förälskad i en uppfinnares mekaniska docka (automat). Berättelsens skräckelement anspelar på vad som Masahiro Mori under 70-talet skulle benämna ”the uncanny valley”. Fenomenet handlar om att vi upplever en kuslig effekt när exempelvis en robot uppnår en viss likhet med en verklig människa. I dag är det kanske denna psykologiska rädsla som överträffar rädslan för förstörelse och krig, och i populärkulturen har denna aspekt skildrats i dystopier som ”Black Mirror”. Skräckelementet i Hoffmans gamla bok satte redan då fingret på något viktigt, nämligen känslan av vad som är ”äkta”. Var går gränsen mellan människa och maskin?
Samtidigt pågår en annan typ av debatt, nämligen den etiska. Hur ska vi förhålla oss till den artificiella människan? Har den rättigheter på samma sätt som människan? Århundraden av moraliska gottgöranden sedan slaveriet har fått oss att revidera vår syn på arbetsfördelning och människovärde. Är sexrobotar likställt med prostitution? Ligger det inom människans rätt att utnyttja dessa tekniska skapelser, dessa människor utan själ? Vad säger det om oss? Samtidigt omförhandlas själens kulturhistoriska varande. Var finns den, själen? Var finns det som gör oss mänskliga? Kan den dölja sig i den nya teknikens kretsar, i algoritmernas komplicerade formler?
Den artificiella människans historia visar mer än något annat på människans vilja och behov av att avbilda sig själv, att se sig själv i omvärlden. Robotarna är spegelbilder av oss själva. Där ser vi våra djupaste önskningar, men också våra djupaste rädslor. Därför fortsätter vi att ställa oss själva frågan: Vad händer när dessa rädslor och önskningar vaknar och får liv?