En resa hon själv beskriver som närmast organisk.
– Uppväxten på 1970-talet var i stort fri från uppfostran. Jag lärde mig att skapa och förverkliga saker själv, säger hon.
I dag torsdag den 8 mars har Anna Vnuk premiär på sin föreställning "Kungligaste teatern" på nationalscenen Dramaten i Stockholm. En föreställning för barn och unga som handlar om den unga Julia som älskar teater – men aldrig besökt någon. Istället tittar hon på musikaler, operor och pjäser på youtube där favoriten är "Kristina från Duvemåla". Det räcker till den dagen Julia, som spelas av Nina Rashid, bestämmer sig för att besöka en teater på riktigt. På nätet hittar hon Dramaten och när hon sedan går vilse i teaterhuset hamnar hon på en repetition, ett ljussättningspass och får som Anna Vnuk beskriver det, möta teatern som den är.
– Jag vill visa på teaterns och konsten kraft. Det är en bra form för att utforska det som är läskigt. Dessutom tryggt att vara lite utanför dig själv, förklarar hon.
Dramaten är förvisso ett ovant sammanhang för henne, men när hon fick frågan för något år sedan att med fria händer skapa en föreställning för den unga publiken, tvekade hon inte.
– Jag blir glad över alla erbjudanden jag får. Det är inte märkvärdigare att sätta upp en föreställning på Dramaten än på Backateatern. Dessutom vänder sig denna uppsättning inte till den vuxna Dramatenpubliken. Den kontexten vill jag inte bråka med, säger Anna Vnuk.
"Kungligaste teatern" har hon sedvanligt skrivit själv. Det är bara en gång hon regisserat en föreställning hon själv inte skrivit manus till och det var Grotescos "En näradödenrevy".
– Grotesco består av ett gammalt kompisgäng. De behövde en regissör utifrån. Jag hade tidigare jobbat med Emma Molin och så fick jag frågan. Otroligt roligt att arbeta i en humormiljö med helt andra ideal. Det var nyttigt för mig, säger hon.
Ett samarbete som förvisso inte är helt avslutat. Tillsammans med de kvinnliga medlemmarna i Grotesco finns en originalidé som väntar på att utvecklas.
– Vi får se vad det blir, men det är ett samarbete jag är mycket peppad på.
Backateatern, Stadsteatern, Grotesco och nu Dramaten – scener med rykte och anor inom landets scenkonst. Kanske har hon skolningen som dansare att tacka för sin framgångsrika karriär. För att vara dansare, menar hon, kräver disciplin. De är kulturvärldens grovjobbare – där mycket hänger på den egna drivkraften och initiativförmågan.
– Exempelvis är jag kort och det var alltid tjat om att jag skulle dansa större, förlänga linjerna. Istället tänkte jag att då startar jag ett eget kompani där dansarna får dansa litet och snabbt...
Att göra själv. Skapa själv och inte vänta på att uppbjuden är nog ett av hennes signum. Något hon som sagts lärde sig redan i barndomen och uppväxten på Hertsön.
– Jag kom inte från ett hem med starkt kulturellt kapital. Jag dansade jazzdans till Janet Jackson – ja, dansen drabbade på en helt ointellektuell nivå när jag följde med min kompis Jenny på barndans. Det var lätt och det var roligt. That´s it. Det rådde en sorts nybyggaranda på Hertsön, alla var nyinflyttade och barnkullarna var stora. Jag och två kompisar satte upp dansföreställningar i tvättstugan. Vi skapade själva. Jag har aldrig varit rädd för att testa det som är outforskat. Då kan man på ett sätt inte "misslyckas".
Handlar det om mod?
– Nej, snarare tvärtom. Kanske är jag feg. Jag hade aldrig vågat plugga på universitet. Där kan man verkligen misslyckas, inte för att jag aldrig misslyckats. Det har jag, men det är lättare när det inte finns någon mall, om du förstår hur jag menar.
Utvecklingen från dansare och koreograf till numera även manusförfattare och regissör beskriver hon närmast som en naturlig och organisk serie händelser – där det ena gett det andra i en flytande process.
– Jag har aldrig haft känslan av att jag står vid ett vägskäl men förmodligen har jag varit redo för att testa nya utmaningar. När jag fick mitt första regiuppdrag på Backateatern ville de att jag skulle göra min grej men med skådespelare istället för dansare. Och det gick ju bra!
Där och då lärde hon sig att skillnaden mellan att koreografera dans eller att regissera en teaterpjäs är hårfin, med ett undantag.
– Jag psykologiserar inte så mycket i min regi. Jag tänker mer på tempo och rytm. Kanske det verkar ytligt för vissa skådespelare när jag säger gå lite snabbare dit bort, men för mig handlar det om kroppens intelligens mer än ordens betydelse.
– Jag menar, allt jag kan har jag lärt mig via konsten.
Och nu har du kulturellt kapital?
– Ja, nu har jag lämnat arbetarklassen. Jag slår inte ur underläge längre. Det funderar jag mycket på samtidigt som jag troligen kommer att slå i något glastak. Människor behandlas trots allt olika på grund av sin bakgrund och klass, säger Anna Vnuk.