Bilden föreställer några barn som slängt in en bräda genom en mur och nu gungar gungbräda för glatta livet. En, om man så vill, jublande hoppfull bild av hur barnet desarmerar verkligheten – den verklighet som vi vuxna för vilken gång i ordningen misslyckats med att göra mänskligt dräglig och funktionell. För hur ska vi annars tolka bilden? Och så länge barnen bara gungar är det ju inte så hotfullt eller hur?

Men så – som i exemplet Greta Thunberg – när ett barn tar ton rejält och inte bara gungar utan skäller ut en handfallen vuxenhet efter noter för att ha blundat för klimatkrisen. Ja, då tar det hus i helvete. Då är det plats i korgen som gäller. Håll dig på mattan ungjävel är vad man säger även om det formuleras som att Greta borde gå i skolan istället för att sittstrejka. Att Greta skickligt förstått och dragit slutsatser av undervisningen i skolan, alltså att fullt ut begripa och praktisera de principer om demokrati som hon lärt i Samhällskunskapen, är det få som tycks ha förmåga att acceptera. De värsta glåporden på sociala medier kommer inte helt oväntat från Sverigedemokratiskt håll, deras företrädare verkar få frossbrytningar när någon framgångsrikt talar om annat än invandring och söker därför misskreditera henne med idel lögnaktiga beskyllningar och gorm.

Så varför denna rädsla när barn uttalar det vi alla vet: Att klimatet – själva livsbetingelsen för att leva på vår jord är i fara, att klyftan mellan fattig och rik ökar. Att den växande ojämlikheten mellan människor tycks vara så väldigt svårt att enas om hur den ska rättas till. Att nu även Sverige allt mer dras isär.

Artikelbild

| Krönikören Andreas Hoffsten funderar över den rädsla Greta Thunberg väcker genom att krasst säga som det är.

Jag kan tänka på den kloka måsen som när man slänger till den en brödbit genast skriar och ger hals för att påkalla andra måsar om att det vankas käk. Vi människor snor tvärtom raskt åt oss brödet för egen räkning eventuellt med ett lätt generat leende. Vi kan snart inte ens stava till ordet solidaritet.

Så när Greta Thunberg säger till världens ledande politiker: ”Detta pågående och oansvariga beteende kommer utan tvivel att bli ihågkommet av historien som en av mänsklighetens största misslyckanden.” så är det förstås inget annat än en spark i skrevet.

Men denna vuxenhetens oförmåga att behålla barnet inom sig, att kunna se till större värden än egen vinning är ju inget nytt. Hur var det nu H C Andersen lät sin lille krabat säga i sagan om kejsaren; ”Men han har ju ingenting på sig!”.