Oftast vet jag vad jag tycker om saker och ting. När det gäller diverse kulturuttryck har jag en tendens att både vara kräsen och bli alltför lätt uttråkad. Kanske har det med en viss mättnad att göra eftersom jag försörjer mig inom kulturbranschen eller så är det bara ett rastlöst personlighetsdrag. Ofta intresserar jag mig mer för själva hantverket bakom snarare än upplevelsen. Varför har de gjort si och varför har de gjort så? Härom dagen gick jag på barnteater å yrkets vägnar och såg Norrbottensteaterns uppsättning av "Allrakäraste syster".
Jag har inga som helst invändningar mot föreställningen som sådan. Den var välgjord på alla sätt och vis. Men jag har ett men och jag har alltså inte riktigt kunnat bestämma mig för vad jag tycker. Det går förstås trender även inom kultur, och inom barn- och ungdomsteater är en av dessa ”interaktion”. Det går ut på att skådespelarna ska samspela och samverka med publiken. När det gäller pjäsen "Allrakäraste syster" i regi av Therése Lindberg så är den i gränslandet mellan att inte längre vara teater utan någon form av teaterlek, eftersom nivån av interagerande med publiken är så hög.
Både under pjäsen och efteråt funderar jag på varför. Var det ett medvetet konstnärligt beslut eller varifrån kommer idén om att publiken ska vara aktivt delaktig? Rädsla att de blir uttråkade annars? En uppfattning om att vi visar barnen respekt genom att sätta dem i fokus? Behöver de lyssnas på och tittas på och bekräftas i varje situation? Är det något fel på att vara passiv åskådare emellanåt? Har bekräftelsebehovet gått så långt att teaterpubliken måste upp på scenen? Är det de som ska ha applåderna i slutet för att de var en så bra publik?
Jag vet inte om den interaktiva teatern är en utveckling av teatern som form eller en anpassning till vad man tror att publiken kräver. En röst inom mig undrar om upphovspersonerna inte litar på sin egen produktion fullt ut, eller om de rentav underskattar sin publik.
Min egen största behållning var nog förresten just publiken. Skådespelarna hade varsin fluffig boll som de låtsades var hundar, och när de gick runt för att låta barnen klappa ”Ruff” och ”Duff” så säger en liten grabb att han är allergisk. Det är ändå kärnan i teater oavsett form, att det är på låtsas och ändå alldeles på riktigt.