Och det var nog ganska många i publiken som blev fullständigt tagna på sängen av den första programpunkten. Då inte bara i positiv mening. Det var helt enkelt många som lämnade lokalen när konstnärerna Carl Michael von Hausswolff och Leif Elggren framförde sitt ljudverk inom det samtida fältet konstmusik. Tveksamt om det var själva ljudnivån som periodvis var mycket hög eller det faktum att ljuden var så distinkt mullrande att de fortplantade sig i kroppen – närmast som att bli ett med ljudvågorna - som inte föll alla i smaken, medan andra likt undertecknad faktiskt var med om en ljudresa. Inte bara behaglig, men på något sätt intressant i sin genre.
Författaren och filmaren Lars Pettersson bjöd på något helt annat. En sann berättelse om människor han mött med fokus på sin goda vän George som tog sig namnet Ali Ben Hassan och filmen Fakirens höst som återfanns i SVT:s arkiv under namnets Fabrikens häst.
En riktig rövarhistoria om denna Ali Ben Hassan som han fann på Ölands djurpark efter ett antal förvecklingar och som under lång tid försörjt sig som kringresande fakir på burleskvarietet. Tillsammans med sin fru reste han omkring i Sverige med olika koncept där historier om ormar som dör, skorpioner som piffas upp med skokräm och andra dråpligheter radas på varandra. Själva filmen spelas in i Kopparberg, Ali Ben Hassans sista turné tillsammans med Top Hat varieté som består av Miss Gittan som strippar, Ali som sticker sig med nålar och låter publiken skjuta på honom med luftpilar och en lesbisk show med två sjuksköterske studenter på en militärfilt med polkagrisar. 23 föreställningar på en dag, där mycket hinner hända. Exempelvis stöld av kassettband vilket gör att showen får fortsätta till radions P3 tills väderrapporten går i gång under den lesbiska shown. Det är målande och mycket dråpligt.
Ebba Witt Brattström gör å sin sida en personligt exposé över fenomenet "kulturmannen" – den patriarkala självgodhetens personifierad på bekostad av den mindre kända "kulturkvinnan".
– På kulturbörsen blir detta förhållande extra tydligt. Stora priser går till män. Små priser till kvinnor. Ett bra exempel är Nobelpriset i litteratur som gått till 14 kvinnor och 99 män, säger hon.
Publiken ges tips på hur man raggar upp en "kulturman" , förutom den "nyfödda kalvblicken" har Lena Andersson i sin bok Egenmäktigt förfarande skapat en tongivande porträtt av just en "kulturman" i karaktären Hugo Rask.
– För vad gör Ester kväll efter kväll. Jo, hon och Hugo Rask talar om Hugo Rask. Det är publikens beundran som får honom att växa.
Ebba Witt Brattström tar sedan publiken med på en resa genom litteraturhistorien som börjar med litteraturens urmoder den heliga Birgitta och slutar hos paret Märta och Henrik Tikkanen på 1970-talet där hon citerar vad manliga författare, recensenter och professorer sagt och skrivit om ett urval av historiens författande kvinnor.
Dystra sanningar, som att Selma Lagerlöf beskrivs som löjtnant Lagerlöfs blyga dotter, en sagotant som är kärlekskrank. För att ta ett exempel. Allt berättat med en humoristisk ton med med djupt allvar i botten.