Gästkrönika Jag är en flitig kulturkonsument, och räknar mig (trots mitt biologiska kön) till den grupp av kulturtanter, som upprätthåller kulturlivet i Luleå. Vi ses ofta, ibland flera gånger i veckan på Folkets bio, Kontext, Konsthallen, Norrbottensteatern eller något annat ställe där konstnärliga upplevelser bjuds ut. Även om det inte är alltid som den där riktigt starka kulturupplevelsen infinner sig, så fortsätter vi, för man kan aldrig riktigt veta när det plötsligt händer.

När en stad som Luleå blivit alltför fixerad vid att växa och bli större, flyttas lätt fokus från den egna befolkningen, som inte längre räknas som tillräcklig, till de som bor på andra ställen, till exempel Umeå, Stockholm eller Austin. Allt vi gör ska väcka intresse hos ”de andra”, för att locka hit dem. Jag har därför aldrig gillat uttrycket ”att sätta Luleå på kartan”. Det används ofta för event med syfte att marknadsföra orten och imponera på andra. Men även om ingen sörlänning någonsin skulle komma hit, finns vi här, vi som redan befolkar vår speciella del av kartan, norra Norrlands kustland och inland. Man behöver bara öppna en kartbok för att se att allt redan finns på plats.

När Luleåbiennalen skulle återuppstå 2018 efter ett antal års frånvaro, hade jag en viss oro för att det bara skulle omfatta Luleå. Att inte inlandet skulle tas med och att konsten skulle sakna förankring i den norrbottniska erfarenheten. Men så blev det verkligen inte. Ett stort geografiskt område har varit involverat, förutom Luleå-Boden även Jokkmokk, Kiruna och Korpilombolo. Hela 37 konstnärer, både från länet och från övriga landet, har medverkat och åtta av dessa har deltagit med nyproducerade verk.

Vid öppningen av Luleåbiennalen den 17 november 2018 i Konsthallen, blev jag helt överväldigad, ja, nästan chockad. Det strömmade in folk i lokalen, och det uppstod till och med trängsel, ett fenomen som jag aldrig tidigare upplevt på denna plats. Och när jag tittade mig omkring blev jag varse att jag bara kände några enstaka. Istället var det folk som kommit utifrån, företrädesvis unga personer, från konstskolor och olika konstinstitutioner som rest till Luleå för biennalens skull. Och jag tänkte, nu har Luleås plats på kartan äntligen flyttats. Från att ligga långt uppe i norr, i kartans ytterkant i det som brukar kallas periferin, till att under en kort tid finnas i centrum. Och det var konsten som utgjorde själva flyttfirman.

Det finns flera skäl till varför Luleåbiennalen är en stor succé. Konstklimatet i Norrbotten har de senaste åren blivit allt mer intressant. Några exempel är öppnandet av Konstmuseet i Kiruna, Havremagasinets höga nivå och Resurscentrum för konsts engagerade arbete i länet. Det ökade intresset för den samiska konsten med Britta Marakatt-Labba i spetsen och enskilda initiativ som Gunhild Stensmyr vid Konsthall Tornedalen. I denna kreativa norrbottniska miljö tog Luleåbiennalen plats.

Men det hade naturligtvis inte blivit något utan de personer som varit centrala för hela projektets tillblivande och genomförande. Jag tänker på projektledaren Sara Edström och de konstnärliga ledarna Emely Fahlén, Asrin Haidari och Thomas Hämén. Kombinationen mellan deras olika perspektiv, Emely och Asrin från Stockholm, Sara och Thomas från Luleå men med influenser från Berlin och London, har varit en viktig injektion för länet. De lät biennalen utgå från ett tema byggt på mörkret i den norrbottniska vintern och hur utvinningen av naturresurserna – vattnet, malmen, skogen – lämnat djupa sår i landskapet. Och resultatet av deras gemensamma möda visade, trots det mörka temat, att ljuset i konstlivet just nu finns här i norr. Det är en fantastisk prestation.

Luleåbiennalen är tillbaka och jag ser redan fram emot nästa gång.