Han står mitt på golvet i den ljusa lokalen högst upp i gallerian och ser på när de tre frivilligarbetarna hänger upp den sista tavlan i utställningen.
- Jo, den hänger rakt nu. Kanske rakast av alla till och med, säger han leende.
Han har benämnt målningen Outside the spaceship och den hör intimt ihop med tavlan till vänster som heter Inside the spaceship. Associationerna går till en blomma. På den ena tavlan lyser den intensivt gul. Den högra däremot skulle man bokstavligt talat kunna kalla en "blek kopia".
- Jovisst, jag tänkte också på en blomma. Men sedan blir det som en blir. Motivet är sekundärt, det är konsistensen som är viktig, säger Magnus Svensson och syftar på färgen.
Ovanligt föreställande
Ändå är bilderna ovanligt föreställande, erkänner han. Till exempel förekommer en klart urskiljbar kudde på ett par av tavlorna.
- Man har nog öppnat sig nästan liten för mycket, säger han spelat bekymrat och skrattar.
Egentligen vill han inte diskutera de enskilda målningarna, utan hellre utställningen som helhet. Men han gör ett undantag.
- Det är den där tavlan som är svaret. Om jag nu ska säga det, säger han och pekar på en liten tavla med en stor svart rektangel.
Lite depressivt?
- Nej, det får du inte skriva. Det svarta är en grund. Och på samma gång finns det ju mycket rymd i det, för lika gärna som en grund kan det vara ett hål. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett stopp.
Han citerar poeten Magnus Ödmark:
"Att falla in i dikten med huvudet först och stjärten sedan."
-Det tycker jag är väldigt fint skrivet.
Kopplingen till den lilla svarta tavlan är alltså "att falla in".
- Man skulle faktiskt kunna säga att det är den enda av tavlorna som man fysiskt kan krypa in i.
När han skulle söka frågan, eller frågorna, till svaret - alltså den lilla svarta tavlan - var det konsistenser han började söka efter.
- Färgmässigt alltså, förtydligar han ännu en gång.
Det han kom att grubbla mycket över är problematiken med ett övertydligt berättande.
- Om man tittar på någonting, det kan ju vara till exempel en målning, eller ett riktigt träd eller en bil, och blir berörd, så vet jag inte om det är själva objektet som berör och som ger oss berättelsen. Eller om det är vi som ger objektet en berättelse.
Det är ungefär den frågan som det handlar om. Frågan till svaret.
- Jag gillar själva avståndet mellan mig och det jag ser. Det som händer, händer ju inte på den befintliga punkten utan i luften mellan oss.
Genomskinlig vätska
I skapandet har han arbetat med det vackra och sorgliga i att försöka gömma sig i en genomskinlig vätska. Konkret har han först målat tavlorna och sedan täckt över dem med flera lager ljus färg.
- Olja kan man ju få jättetunn om man spär ut den med förslagsvis lacknafta och liquin.
Han har ett väldigt disciplinerat arbetssätt, berättar han.
Vad inspirerar dig?
- Just nu är det mest musik faktiskt. Ljud överhuvudtaget. Ljud kan ju också anses vara som en hinna.
Han gillar det drömska, men det får inte bli för flummigt. Samtidigt som han gillar det som är lite flummigt. Det är en svår balansgång mellan det drömska och det "sjukt fåniga".
Känner du någon gång brist på inspiration?
- Jo, shit, efter att jag fick konstnärsnämndens arbetsstipendium 2010 kunde jag inte måla på ett halvår. Allt kändes bara meningslöst. Men nu har jag kommit igång igen och det känns lite bättre.
Han tror det beror på att han har börjat med mindre tavlor. Lite snabbare bilder som han inte behöver stå och jobba med i tre månader - något som kunde skapa en oro för att göra fel.
- Jag har låtit idén komma mer direkt. Det är nog något jag kommer att fortsätta med.