Vi träffas utanför aulan i Lärkan, Luleå gymnasieby, ett par timmar före eftermiddagens föreställning av Let´s talk about gender som han skapat tillsammans med vännen Alba Rask. En föreställning som lika mycket är ett prov på skicklig danskonst som ett normkritiskt inlägg i samhällsdebatten om hur kvinnor och män tvingas in i olika könsroller, där till och med kroppsspråket är styrt.
Sam Huczkowski går ut gymnasiet nästa vecka och i helgen var han Stockholm för att gå på audition på en dansskola som heter Danscenter. Nästa helg ska han på audition på en annan skola som heter Diambra. Redan har han fått besked från den förstnämnda – han kom in.
– Det var jätteskönt. Nu slipper man oroa sig för hösten.
Han valde medvetet bort Balettakademin eftersom den är treårig. Han vill inte vara fast i Stockholm så länge, utan planerar att söka sig vidare ut i Europa. Helst vill han gå på Iwanson i München, en dansskola som ligger långt framme inom modern dans, något han blivit mer och mer intresserad av.
Sam Huczkowski kommer från en inbiten hockeyfamilj. Pappa spelade i Luleå hockey och arbetar numera åt Luleå hockey. Lillebror spelar också hockey.
– Han brinner för det. Precis som jag brinner för dansen.
Även Sam Huczkowski gick en säsong i skridskoskolan, men oftast började han gråta och ville därifrån.
När hela familjen gick för att titta på pappas hockeymatcher drog han en jacka över huvudet och sov.
– I pauserna åt jag glass och hamburgare och dansade lite på läktaren till musiken. När spelet började om drog jag jackan över huvudet igen.
När han blev gammal nog att stanna hemma själv gjorde han det och sedan dess har han inte satt sin fot i en ishall.
Helst av allt ägnade han fritiden åt att dansa och mima till Spice Girls.
– Jag hade en VHS från deras livekonsert som jag såg varje dag. Jag kunde hela koreografin utantill och när de bytte kläder gjorde jag det också, berättar han och ler åt minnet.
Att börja i någon barndans var inte aktuellt. Han trodde inte danslektioner var något för killar. Först när han var i tioårsåldern lyckades några tjejkompisar locka med honom på Luleå rytmiks dansläger. Efter det började han med streetdance, en dansform som är åtminstone något mer accepterad bland killar. När han var 13 år och Exiled dansförening bildades började han där istället.
– De måste ha sett något hos mig, för efter två år som danselev fick jag vara med i Exiled Dance Crew och i deras föreställningar, berättar han.
Snart blev han också anlitad som danslärare i Exiled. Där har han breddat utbudet med något som kallas Feminine Vibe, en stil inom hiphop som lyfter fram de kvinnliga kroppsuttrycken, och kommer från en dansstil som heter voguing. Själv såg han voguing första gången i Stockholm och blev helt såld.
– Så jag håller på att försöka ta voguing från södra Sverige till Norrbotten, för här finns inget sådant.
För honom ligger det feminina uttrycket helt rätt i kroppen, berättar han. I högstadiet fick han lida en del för det, då många tyckte han var udda i negativ mening. På estetiska programmet i gymnasiet var det helt annorlunda. Här känner han sig accepterad precis som han är.
Hittills är det bara tjejer som gått kursen i Feminine Vibe, berättar han.
– Det tycker jag är lite tråkigt, men samtidigt precis vad man kan förvänta sig av Luleå, där danskulturen är lite mer trångsynt än söderut.
Han tycker det är oroväckande att det finns så få manliga dansare – det tyder på att någonting är fel redan från uppväxten.
Många killar dansar breakdance med sedan är det oftast stopp. Han tror att många unga killar skulle må bra av att dansa – alla möjliga olika stilar.
– Man får jobba med sin kropp, lära känna sig själv, man får bättre självkänsla och kan förmedla så många olika känslor.
Dessutom älskar han att stå på scenen.
Snart börjar föreställningen och då kommer mamma och tittar. Och på kvällsföreställningen kommer pappa. Nu för tiden är det inte bara hockey som gäller i familjen Huczkowski.
– Mina föräldrar stöttar mitt dansintresse till hundra procent.