Per Johansson: Påhittade böcker om verkliga brott

På Storytels välfyllda sektion för Palmemordet hittar jag förutom reportageböcker flera spänningsromaner. Min favorit i genren är Leif GW Perssons bokserie ”Välfärdsstatens fall” (filmatiserad som ”En pilgrims död”). Men så är jag också väldigt överens med den killgissande stjärnkriminologen just när det gäller Sveriges mest kända mordfall.

Annars gillar jag varken killgissningar eller deckare baserade på sanna brott. Behöver man verkligen lägga till skönlitterära aspekter på en härva som Knutbymordet? Och ska man verkligen, som GW i romanen ”Linda som i Lindamordet”, hämta så mycket inspiration från ett verkligt fall att anhöriga blir upprörda?

Som krim-skribent förstår jag väl att hybriden har uppstått. Skönlitterära drag behövs ofta för att göra en berättelse mer målande. En redaktör ville att jag skulle skildra mordet ur offrets perspektiv, vilket jag vägrade. Andra har velat ha detaljer som varken tid eller arvode tillåtit mig att ta reda på. Men de gånger någon med förstahandsuppgifter är inblandad spöar ofta reportageboken kriminalromanen med hästlängder. Läs Gellert Tamas "Lasermannen", Ulf Brobergs och Leif Erickssons "Du ska dö" (om Fadimemordet) eller, apropå inledningen, Anna Hages och Ana Udovic "30 år av tystnad. Mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme" så fattar ni.

Per Johansson är frilans­journalist, manusskribent åt podcasten Svenska Mord­historier och har tidigare varit kriminalreporter.