Inför spelglädjen, humorn och den självironiska kärleken till gruppens tornedalska hembygd. En kärlek som aldrig urartar till unken lokalpatriotism och fadd inskränkthet.

Brötig bluesrock blandas med vemodsfärgad folkton och halsbrytande humppa, och i texterna besjungs allt från avfolkning till älgjakt och gammpojkars tillvaro i Sveriges ungkarlstätaste kommun. Sextettsamspelet är lysande, med Ulf Nygårds bas och Simon Wilhelmssons trummor som den urbergsfasta grund mot vilken resten av manskapet kan bre ut sig. Rolf Digervall växlar mellan mandolinplink och svallande klaviaturer, Thore Wilhelmsson bjuder på ömsom klösiga, ömsom Janne Schaffer-aktigt lyriska gitarrutläggningar, multiinstrumentalisten Hans Notstens bluesstämma har precis rätt skrovlighetsgrad och Fredrik Hangasjärvi ges åtskilliga tillfällen att, så riksspelman han är, framkalla kollektiv haktappning med sin ekvilibristiska dragspelshantering.

Musiken blandas med sketcher där inte minst Rolf Digervall briljerar som bland annat tafatt tornedalsk linedancelärare i cowboyhatt och överårig, kärlekskrank telefonsexförsäljare som till tonerna av Je t’aime smörjer in bröstet med fälgpolish.

Även om inte allt under kvällen är lika glimrande – ibland blir sketcherna litet för mycket lokalrevybuskis för min smak - är mysfaktorn genomgående förkrossande, och skrattmuskulaturen ges många arbetstillfällen även hos oss som på grund av obefintliga kunskaper i finska och meänkieli missar åtskilliga skämt.

Gruppen överraskar också med en underbar meänkieliversion av Mando Diaos Gustaf Fröding-låt Strövtåg i hembygden och kvällens mest rörande ögonblick infinner sig när legendariske Bengt Granberg, mannen som fick fart på Pajalas musikliv på 70-talet och varit förebild för den inspirerande musikläraren Greger i Populärmusik från Vittula, intar scenen med sitt flygelhorn för att tillsammans med bandet och Thomas Bergeskans trollbinda med en synnerligen elegant As time goes by.

Såväl musikaliskt som i attityd har Raj Raj åtskilligt gemensamt med länets humorproggveteraner Euskefeurat, och det känns därför helt korrekt att avrunda kvällen med pitebandets signaturmelodi Det är hit man kommer när man kommer hem i meänkielitappning - On kaipuu tännä aina pohjaton. Lysande.