En sådan berättelse är Chigozie Obiomas debutroman "Fiskarmännen". Jag vaknade mitt i natten och det första som dök upp i skallen var historien om de fyra bröderna i Akure, Nigeria, och hur det skulle gå för dem. Frågan brände så pass att den tvingade mig ur sängen, ändå klarade jag nästan inte av att läsa, så verkligt och hemskt har Obioma lyckats berätta.

Familjen i Akure styrs med järnhand av fadern, en tjänsteman vid Nigerianska statsbanken. Men från ena dagen till den andra blir han förflyttad till ett annat kontor, så pass långt borta att han bara kan komma hem varannan helg. Mamman driver ett litet stånd med varor på marknaden och har fullt upp med de två yngre barnen. De fyra tonåriga bröderna kan ostört börja utforska de otillåtna omgivningarna. Eftersom faderns regim och ambitioner hållit dem inlåsta med läxböckerna är de inte välkomna i vare sig fotbollslag eller kvartersgäng. De bildar sin egen tätt sammansvetsade grupp. Tilliten och sammanhållningen mellan bröderna är total ända tills en utstött och galen man uttalar en fasansfull spådom över den äldste av dem. Rädsla, vidskepelse och barnslig okunnighet driver syskonen mot avgrunden. Det otänkbara blir allteftersom mer och mer troligt.

Allt utspelar sig framför en fond av politiska förvecklingar och beväpnade gatustrider, syskonen hamnar upprepade gånger i hetluften och har bara varandra. För berättarrösten, tioårige Benjamin, den fjärde i ordningen, framstår den kaotiska och ologiska tillvaron som något man måste uthärda. Det är så världen ter sig, något annat finns inte. Sagor och legender har likaväl som politiker från Lagos, präster och andra uttolkare av Bibeln stort inflytande över vad som händer. Medan familjen krackelerar inträffar katastroferna på löpande band, de ter sig oundvikliga.

Förutom att ha skapat en magisk berättelse som det är svårt att släppa taget om så är Obioma en mycket skicklig författare. Lekande lätt bryter han kontinuiteten och spränger in kavalkader av minnen, tankar och andra historier. Utan att man som läsare behöver anstränga sig fyller han sidorna med lukter och ljud, människor i trängsel och barn i ensamhet. Inte någon gång bryr han sig om att försöka förklara Nigeria, dess blodiga förflutna eller komplicerade politik för en västerländsk läsare.

Istället tar han, likt huvudpersonen Benjamin, tillvaron för självklar. De ständiga strömavbrotten, bristen på rent vatten, kostnaderna för att få en utbildning, godtyckligheten i statsförvaltningens sätt att hantera problemen, allt svischar förbi och smyger sig in till läsaren som inte kan undgå att påverkas. Jag känner igen problematiken från både Teju Coles och Chimananda Ngozi Adichies böcker, men genom barnet blir miljöskildringarna på något sätt verkligare. Tillvaron blir farligare. Och samtidigt totalt oundviklig.

Och så måste det förstås vara för att vi som bebor den rika världen ska sluta betrakta ”Afrika” och ”afrikaner” som ett och samma. På samma sätt som ”Europa” består av hundratals miljoner individer med skilda verkligheter, tänkesätt och kulturer gör ”Afrika” det. Alla har sin historia och sin berättelse, och som tur är finns det översättare som Ninni Holmqvist som gör det möjligt att ta del av deras berättelser.