”Han for till skolan
med glädje
Det fick han ångra
I skolan talades ett främmande språk
och ingen öringsjö fanns det
Skulle han få lust att fiska
fick han smyga till tjärnen
pilka små rödögda fiskar
Han saknade vidderna
tyckte sig kvävas bland tallarna
Annorlunda blev han allmer...”
Dikten är Nils-Aslak Valkeapääs från diktsamlingen ”Vidderna inom mig” och är en av flera av hans penna som läses i Gunilla Breskys nya dokumentärfilm ”Solens Son”.
– Jag har gjort ett porträtt av en av de största konstnärerna i Norden under de senaste 100 åren. En film för dem som ännu inte vet vem han är, säger Gunilla Bresky.
Och det är en film gjord av kärlek. Något negativt finns inte att säga, menar Gunilla Bresky.
– Jag kände honom. Gjorde flera program om honom och med honom på 1990-talet när jag jobbade på Sveriges Radio. Han var en oerhört ödmjuk och karismatisk människa som öppnade ögonen på en hel generation samer. Han jojkade när jojken ännu var förbjuden. Han lyfte det samiska språket, blev dömd till helvetet av starka religiösa krafter på Nordkalotten. Han var en sann banbrytare, en multibegåvad konstnär med varma ögon, ett varmt handslag och mycket humor. Dessutom var han en rockstjärna.
Superlativen faller tätt när Gunilla Bresky beskriver sin vän, Áilu, som han kallades av dem som stod honom nära.
Idén att göra en dokumentärfilm om hans gärning och konstnärskap har hon burit på länge.
– En stor svårighet var att han inte längre finns med oss. Han dog 2001, bara 58 år gammal.
Det var först när hon besökte hans hus i norska Skibotn, dit han flyttade från Beahttet utanför finska Karesuando för att ta hand om sin gamla mor, som det klarnade.
– Jag är mycket noga med formen. Varje film jag gjort har ett nytt berättargrepp. Och när jag såg det vackra huset som idag används som konstnärsbostad visste jag. Huset skulle bli navet i filmen.
Till huset inbjöds sju av hans gamla vänner från Finland, Norge och Sverige för att berätta om sina minnen av Nils-Aslak Valkeapää och läsa hans dikter. De intervjuerna har sedan flätats ihop med arkivmaterial från nordiska tv-bolag.
– Det var i arkivmaterial från Finland, där han slog igenom i slutet på 1960-talet, som jag förstod vilken rockstjärna han var som ung. Han gjorde något helt nytt. Förutom att han jojkade, kopplade han senare ihop jojk med instrument och skapade en ny sorts musik. Hans konstnärliga multitalang är beundransvärd. Därför är det synd att han är så okänd, framför allt i Sverige. I både Norge och Finland vet många hur viktig han var i den kulturella rörelsen som bidrog till att synliggöra samerna på 1970-talet. Det var också den mer politiska och filosofiska Áliu jag lärde känna.
Hon beskriver filmarbetet som en spännande men svår resa. Egentligen hade hon planerat för en långfilm, men när norska filminstitutet sa nej till medel med motiveringen att filmen inte var nog norsk blev kompromissen en timmes lång film anpassad för tv-formatet.
– Norge är extremt nationalistiska. Jag menar. Jag har en norsk medborgare som huvudperson, fotografen var norsk och klippningen skedde i Tromsö med ett nordnorsk team. Det var villkoret för att få medel från nordnorskt filmcenter. Dessutom spelades hela filmen in i Norge, så jag har svårt att förstå varför norska filminstitutet sa nej. Från Finland fick jag inte ett öre. Det är svenska pengar från Filmpool Nord, SVT och Svenska Filminstitutet, som till stor del finansierat ”Solens Son”.
I den samiska skapelseberättelsen ses samerna som solens barn, därav titel på filmen som kommer att vara öppningsfilm på Tromsö filmfestival på tisdag.
– Givetvis hedrande att vara inbjuden. Det kommer att bli en hel del resande framöver på olika festivaler i Sápmi och världen. Den kommer också att visas på Göteborgs filmfestival och under Norrbotten Media Week i februari, säger Gunilla Bresky.
Fotnot: Producent för ”Solens Son” är produktionsbolaget Giraff Film i Luleå.