– Jätteroligt. Särskilt kul eftersom jag som ung beundrade Eric Forsgrens dokumentärer, säger han på plats i Piteå.
"Experimenten" som visades i Sveriges Television fick enormt genomslag en tid efter att skriverierna om Paolo Macchiarini tystnat och Karolinska skrivit på ett nytt kontrakt med den nu avskedade forskaren och kirurgen.
– Vi hade jobbat mycket grundligt och länge med vår research. När serien "Experimenten" visades kunde inte ledningen för Karolinska institutet och Karolinska sjukhuset ljuga lägre. Vi visade svart på vitt att man på ett svenskt sjukhus experimenterat med ovetenskapliga metoder på ovetande patienter som faktiskt dog. Dessutom ljög man i vetenskapliga artiklar om forskningen, säger han.
Det är en serie han är stolt över, kanske främst för att den gjort skillnad.
– Allt jag gör måste ha en relevans för många människor. Det är dokumentärfilmens och den undersökande journalistiskens styrka.
Han började dock som skrivande och undersökande reporter på 1980-talet men gick snabbt över till radiomediet för att göra radiodokumentärer. Inget luckrativt arbete för en då ung man.
– Jag fick tre kronor i timmen. Det är tur att jag haft en hårt arbetande fru som tjänar bra, ler han.
Det var gestaltningen och fascinationen för rösten som instrument som lockade. Röster, menar han, är spännande - en helt egen teater. Och det hann bli många radiodokumentärer innan han på 2000-talet började att göra dokumentärfilm. Han ville utveckla sin journalistiska gestaltning med bilder.
– Filmen öppnade en ny stor värld med oändlig inspiration. Ta bara alla spelfilmer.
Gestaltningen är nämligen hans skötebarn. Tillsammans med klipparen Emil Engerdahl har de sökt variera sitt filmberättande under många års samarbete.
– Emil är en otrolig begåvning och extremt viktig för gestaltningen. Vi försöker verkligen hitta nya vägar för att få tungt faktainnehåll underhållande. Det är också tillsammans med honom i klippningen som själva kärnan i det vi undersökt synliggörs. Han ska ha all eloge, säger Bosse Lindqvist.
Han tror att de senaste årens ökade popularitet för dokumentärfilmsgenren bottnar i en närmast utmattad trötthet över vårt kommersialiserade samhälle.
– Du kan knappt röra dig i offentliga miljöer utan att översvämmas av reklam. Jag upplever att människor längtar efter äkta berättelser och sanna historier. Därför är det kul att allt fler gör dokumentärfilm, även om det är en fattig sysselsättning.