Det var ensamkommande flyktingbarn, judar, polacker, norska och franska motståndsmän och brittiska spioner. Alla hade de överlevt koncentrationsläger och krigets fasor.
Och just denna dag var ett filmteam på plats. Filmat material som Magnus Gertten inte bara gjort en, utan två dokumentärfilmer om.
Den första hette Hoppets hamn och handlade om just den tiden i Malmö.
– Redan då identifierade vi en av flickorna på filmerna. Irene som nu bor i Sydafrika, säger Magnus Gertten.
Men det är för den andra filmen Varje ansikte har ett namn som han får Sveriges största dokumentärfilmspris på 100 000 kronor för. En film där han och hans team tillsammans med ambassadörer ute i världen kunnat identifiera fler på filmerna för att träffa dem och framför allt ge dem ett namn. Filmen fokuserar inte på deras fasansfulla upplevelser av kriget utan på ögonblicket då de når friheten. Vad kände de? Vad tänkte de? Hur var det?
Tittaren får bland annat möta Fredizia Marmar som nio år gammal kom till Malmö efter att fem år levt i gettot i Lodz. Den då unga amerikanska studenten Elise Ragusin som tillsammans med sin far hamnade i Auschwitz anklagade för att vara amerikanska spioner. Den norska motståndsmannen Svenn Martinsen som äntligen vaknade ur sin förlamning efter 3 år i lägret Sachsenhaushen där SS gjorde experiment på 20 barn. Syskonen Bernhard Kempler och Anita Lobel som under kriget blev bortskickade av sina judiska föräldrar och sedan gömt sig. Bernhard förklädd till flicka sedan han var tre år. Starka berättelser varvade med nutidshistoria där Magnus Gertten filmat flyktingströmmen över Medelhavet den 1 juli 2014 och ankomsten till Pozzallo på Sicilien. En dag då 596 flyktingar anlände, 45 hittades döda under däck.
– Det som hände 1945 händer just nu i världen varje dag. Ett frihetsögonblick så många människor längtat efter, säger Magnus Gertten.
Han menar att hans film blev mer aktuell än han velat att den skulle bli, med tanke på sista årets massiva flyktingströmmar. Så såg det inte riktigt ut när han började det mödosamma arbetet med att söka identifiera överlevarna 1945.
– Då var situationen en annan. Skolor, sporthallar och museet stängde för att erbjuda flyktingarna någonstans att sova och tak över huvudet. Helt enkelt för att samhället ansåg det viktigt och nödvändigt att hjälpa dem. Därför måste vi, som haft turen i detta globala lotteri att blivit födda i ett land som Sverige, fråga oss om vi verkligen ska stänga dörren för dem som flyr från krig idag. När riksdagens kulturutskott fick se min film hade även de fyra SD-politikerna tårar i ögonen. Kanske väcktes en medkänsla som kan förändra på sikt. Eller inte.