HÅLL KOLL PÅ KONSERTERNA I LÄNET MED DUO NÖJES EVENEMANGSGUIDE
Det är fyra år sedan Umeås okrönta popkungar Deportees fjärde album Islands & shores släpptes. Skivan fick högsta betyg i flera medier och gruppen belönades med en Grammis och P3 Guld. Islands & shores och dess föregångare, Under the pavement – the beach, innebar ett konstnärligt genombrott för gruppen som verkligen hittade sin röst.
Trots att några år passerat har Deportees, och Islands & shores, överlevt tidsspannet. Ett gott betyg till skivan, tycker tre av fyra medlemmar.
– Jag har haft känslan att folk fortsätter lyssna på den, hittar nya låtar och detaljer. Jag har aldrig fått det där ”finns ni?”, vilket man ju själv kan säga när man inte hört en ny skiva av ett band på fyra år, säger gruppens sångare Peder Stenberg.
Kanske beror det på att Deportees musik, storslagen pop med mycket känsla och politisk tyngd, lyckats ducka från trender och i stället uppnått något tidlöst som ger musiken långt liv.
– De är aldrig riktigt rätt, men aldrig riktigt fel, säger trummisen Thomas Hedlund och gitarristen Anders Stenberg skämtsamt.
– Om man gör mer soundbaserad musik, då är det klart att det kan finnas en risk att det som var banbrytande 2010 kanske är ointressant eller omkört 2013, säger Peder Stenberg.
Deportees har ett experimenterande, nyfiket sätt att skapa musik. Varje låt blir sitt eget universum där det mesta är möjligt.
– En del band sätter upp ramar för hur saker och ting ska låta, ett manifest att följa. Då kan det bli väldigt konsekvent genomförda skivor som håller ihop och är jättebra, men vi börjar aldrig så. Vi jobbar ganska fritt, sedan snävas det upp över tid, säger Thomas Hedlund.
Att jobba så förutsättningslöst, och med bandets välkänt minutiösa omsorg om varenda detalj, är också en tidskrävande process.
– Vi bygger upp och river ner hur många gånger som helst, går tillbaka till första skissen efter ett och ett halvt år och tänker ”det här var väl ändå det bästa”, så har vi haft 40 versioner av den låten, berättar Thomas Hedlund.
– Det är ju en hysteriskt ineffektiv process. Hade vi haft aktieägare hade de säkert inte varit supernöjda, säger Peder Stenberg.
Att skivan gått så pass bra har också lett till vissa förväntningar.
– Man ska inte sticka under stol med att om en skiva blir så pass uppskriven som Islands & shores blev så förhåller man sig till det, på något sätt, rent konstnärligt. Det gör inte processen kortare i tid, säger Thomas Hedlund.
Det nya albumet, The big sleep, låter trots det öppna tillvägagångssättet ändå otvivelaktigt som Deportees. Det är det minsta hoppet bandet gjort mellan två skivor, menar de.
Titeln anspelar inte på döden och ”den stora vilan”, som är lätt att tro, utan tillkom när bandet av en slump kom över omslagsbilden. På en väns mobilfoto solar en grupp personer på en vacker strand medan mörka moln hopar sig i bakgrunden. Den stora sömnen syftar snarare på den mer bildliga sömn många befinner sig i.
– Den här kokongliknande tillvaron av självförverkligande, individkult och konsumtionskultur, den här oförmågan att se hur ens eget liv och ens egen livsstil är så intimt förknippad med undergång. Att inte kunna se den ohållbara situationen för miljön, att så få äger så mycket och så många äger ingenting och så vidare, berättar Peder Stenberg.
Mörkt, kan tyckas, och en del ser också Deportees nya skiva som ett steg i en mer allvarlig riktning. Låttitlar som Terrible machine, Terror och Dark rain skvallrar om inte annat om det.
– Folk verkar tycka att det tematiskt och musikaliskt är mörkare. Det har inte varit ett medvetet drag, vi brukar inte gilla att skriva så mycket i moll, säger Anders Stenberg, och får medhåll av Thomas och Peder, kanske är ljudbilden kargare med färre euforiska pop-partier.
– Lite mindre Mästarnas mästare, säger Anders och syftar på att bandets musik spelats mycket i tv-programmet.
På lördag spelar Deportees i Kulturens hus men före den pågående Sverigeturnén har bandet inte uppträtt på tre år.
– Spelningarna vi har gjort nu i höst har verkligen varit överväldigande konserter som satt ribban högt. Det blir en lite lyxig semi-Lundell-situation att ha fem skivor att plocka låtar från också, säger Peder Stenberg.