LÄS FLER ÅSIKTER FRÅN DUO NÖJES KRÖNIKÖRER HÄR
När det gäller David Bowie kan jag åtminstone komma på en handfull låtar som är grymt bra.
Under avdelningen jag mötte Lassie kan jag meddela att en av mina kompisar på nätet, en matt- och textilälskare boende i det stora äpplet berättar att hon ett antal gånger i hissen på väg upp till goda vänner hade samtalat med Bowie och Iman som hade kompisar i samma kåk.
Själv sitter jag långt upp i den frostnupna nord och känner mig lite som en fönstertittare. Nätet krymper avstånden mellan människor men skapar också oändliga möjligheter att sprida illusioner. David Bowie har mig veterligen aldrig varit synlig vid Körbergsbryggan, men med en stark kikare så hade det därifrån i alla fall varit möjligt att se Mick Ronson, Bowies innovativa gitarrist under första delen av 1970-talet göra entré på Stadspuben.
Jag har spelat gitarr en stor del av mitt liv men jag kanske skulle ha lyssnat lite mer, det är inte bara Motörhead som har gått mig förbi. Så mycket musik har passerat obemärkt, jag for till fjälls och fiskade i stället. Hålen i min musikaliska evolutionsväv är så stora att de kan användas som förråd för bland annat gamla skolböcker, 75 orientmattor och fyra tält.
Likt många äldre människor förstår jag mig inte på all ny musik. I höstas var jag på Blackis och lyssnade på ett av rikets mer hypade band, jag har med behållning sett dem flera gånger så jag är inte helt borta men vad som hände var att jag tyckte att ett av förbanden var ännu bättre.
Antagligen hade inte det här inträffat om min musikaliska evolution hade haft formen av en obruten och fin kedja, alla andra begrep ju vilka som var bäst. Nu fick jag stå där och känna mig som någon som antastar folk vid kiosken. Hade det rört sig om ett politiskt möte på gågatan så hade jag väl gastat:
— Men vad fan, öppna ögonen, tror ni att det är tiggare och invandrare som styr det här landet?
– Fattar ni inte att det är Svenskt Näringsliv som sätter agendan som politikerna sedan under några hundår i riksdagen administrerar innan de kan börja tjäna riktiga pengar på en reträttpost tillhandahållen av kapitalet!
– Nä men sluta dra i mig, släpp mig, jag kan gå själv.
På Blackis gick det inte så här hett till, det hela passerade obemärkt men känslan var att jag inte riktigt passade in.
Stigen som antas leda fram till originalitetens version av Nirvana är för övrigt smal och slingrig och full med törnen och återvändsgränder men den är också den underbaraste att vandra. Lite pretentiöst kanske men det känns viktigt att sträva, alltså strävar jag.