LÄS FLER ÅSIKTER FRÅN DUO NÖJES KRÖNIKÖRER HÄR
Ibland är Rileys musik elektroniskt malande. Melodierna som slingrar in sig i varann är inte insmickrande men skapar stämningar som likt mantran tränger igenom bruset. Det finns en inspelning från Amsterdam i år av Rileys banbrytande In C, från 1964. Det är stor sättning med trä- och bleckblåsare, jaktharpa, violin, viola da gamba, kontrabas, elgitarr, slagverk, flöjter, sång och keyboards. Att lyssna på det här är som att i sin jakt på fjällets öringar utforska en ny älv; ska bara gå runt nästa krök, och nästa …
På senare tid har någon gjort sig till talesperson för både gamla Agda och hennes uteblivna plättsylt samt diverse uteliggare som några flyktingar ska ha tagit maten ur munnen på. Ni vet de där männen som är i sin bästa ålder och som i valet mellan att rädda sin familj eller sin telefon undan krigets fasor, ska ha valt det senare. Snart drar väl trollen en lans för tiggarna också. När jag var liten och bodde i Göteborg så gick det historier om att invandrarna odlade potatis i vardagsrummet och så sjöng vi barn; hej hopp alla judebarn, gaskran gaskran, hela dan´, Dylan han sjöng The Times They Are a-Changing´. En liten gåta; vad finns det för likheter mellan dagens Svenskt Näringsliv och 1930-talets IG Farben? Svar; förhoppningsvis inga och helt apropå så har pekoralet ”The last act of a desperat woman” med Ebba Busch Thor i huvudrollen haft premiär på mindre nogräknade biografer.
Tjugo minuter in i Terry Rileys In C så har alla instrument luftats och musiken är både lugnande och helande. Kanske något för alla som i sin iver att hålla många bollar i luften bränner ut sig? Tänk själv, Messi driver in från högerkanten, kroppsfint, tempoväxling, här känner mittbacken ett oemotståndligt sug efter en grillad med bröd, och just när den lilla tian ska göra mål så är det plötsligt tre bollar på plan. Det fungerar inte.
Halvvägs in i Rileys komposition så har intensiteten ökat för att i minut 36 plana ut i ett pastoralt ljudlandskap. Efter det en lätt distad elgitarr direkt följd av bleck- och träblås. Ungefär här lyfter jag från meditationsmattan och börjar levitera. Efter nästan 70 minuter är det roliga slut och jag går in för landning. I väntan på konserten så lyssnar jag också på A Rainbow in Curved Air som släpptes 1969 och inspirerade The Who till introt på Baba O´Riley.
Hemkommen från den musikaliska jordenruntresan på Kulturens Hus, som förutom Terry Riley och sonen Gyan också innehöll gitarrduon Gothenburg Combo, möts vi av 120 decibel. Hade visst bokat rep med 67 Purple Fishes. Från publik till musikant på nolltid och efteråt så låg jag länge och lyssnade på alla ljud som studsade runt i mitt huvud. Musik, det är grejer det.