Jag erkänner: mina förväntningar på kvällen är inte skyhöga när jag kliver in genom entrédörrarna till Western Farm under lördagskvällen. Men det är bra. Förväntningar ska en inte ha. Då blir en oftast besviken. Men när Måns inleder konserten på utomhusscenen känns det bra. Lovande. Kanske kan detta bli ösigt, i alla fall. Sedan liksom stannar det till, utan att något mer händer. Så jag står där, med ett allt mer svalnande hopp inför varje låt, och blir besviken i alla fall.
Tre låtar in på konserten spelar Måns covers. Varje sådan minst fem år gammal. Dessa varvas med gamla dängor som ”Hope and Glory” och ”Brother Oh Brother”. Publiken är snabb att sjunga med. Fast sjunger de inte med precis lika mycket till de covers han spelar, som Jason Mraz's ”I'm Your's”? Antagligen skulle publiken sjunga med till vilken låt som helst. Sådan är väl kvällen. Och han är ju charmig, den där Måns. Så pass charmig att han till och med drar igång lite allsång också, med ”Det var en kväll i juni”. Men vänta, känns inte det gjort redan? Jag har för mig att jag såg det på teve för något år sedan.
Ingen har väl missat vem som vann Eurovision Song Contest i år? Tja, om någon nu har missat det är Måns noga att poängtera vinsten ett flertal gånger. Han berättar om hur hans liv har förändrats under dessa veckor. Om hur han nu fått börja tänka på vad han säger, för att undvika att kränka någon. Och att det är svårt. Dock känns det lite osmakligt att skämta om kritik man fått, när man uppenbarligen inte tagit den till sig.
Måns röst och scenframträdande är det inga fel på, och inte heller bandmedlemmarnas prestationer. Och det känns positivt: att han spelar med band. Det hade jag inte väntat mig. Visserligen består bandet till hundra procent av män. Fast å andra sidan (och tyvärr) hade jag väl inte väntat mig annat heller. Men ja, musiken låter bra. Det märks att de repat mycket. Måns och bandet är faktiskt så pass välrepade att extranumret, Heroes, dras igång fastän publiken har slutat klappa för längesedan.
Frågan jag ställer mig när konserten är över är: vad vill Måns med denna turné – egentligen? Om tanken är att promota det nysläppta albumet misslyckas han med det ganska snabbt. Förmodligen lämnar covern av Oskar Linnros ”Från och med du” större avtryck hos publiken än de få nya låtarna som spelas. De nya låtarna känns däremot mer som utfyllnad till den drygt 60 minuter långa konserten, fastän det borde vara tvärtom. Så vad vill Måns? Det känns oklart. Visst – det är show. Publiken är gladlynt, det dansas på bord och viftas händer. Och Måns har kul, det säger han. Fan vad kul det är. Men det känns för spretigt. Dansvänligt, kanske, men mest bara spretigt. Och rätt ointressant. Så Måns, ska du glida vidare på ”Cara Mia” från 2007, leva som cover-artist, återuppta programledarrollen eller satsa på något nytt? Återkom gärna när du bestämt dig.