LĂS FLER NĂJESNYHETER PĂ DUONOJE.SE
Det Ă€r inte fullsatt i Coop Arena, men det Ă€r tillrĂ€ckligt med folk för att stĂ€mningen ska lyckas ta sig Ă€ndĂ„ upp till toppen av skalan. Men det hade kunnat börja bĂ€ttre. Redan innan förestĂ€llning hunnit dra igĂ„ng fĂ„r publiken en liten kalldusch nĂ€r en lapp pĂ„ entrĂ©dörren meddelar att Yohio, det för den yngre delen av publiken (och det Ă€r en stor del) kanske mest kĂ€nda ansiktet i ensemblen, i rollen som prinsen tvingats stĂ€lla in pĂ„ grund av sjukdom. MĂ„ngen âneeejâ hörs allt eftersom den trista nyheten sprider sig.
Men, nÀr showen vÀl Àr igÄng kÀnns det faktiskt inte som att det gör sÄ mycket, och dagens inhoppare Anders Bertilsson (som i vanliga fall har en mindre roll som soldat) gör en strÄlande insats som den smÄflummige och lite tafatte prinsen.
I övrigt lĂ€mnar âSnövit â The Musicalâ heller knappast nĂ„gon besviken. Nanne Grönvall Ă€r perfekt i rollen som den elaka och sjĂ€lvupptagna, men egentligen mest lite smĂ„roliga, drottningen. Gustav Mardelius bjuder i rollen som HĂ€ralden (i originaluppsĂ€ttning spelad av Niclas Wahlgren) pĂ„ förestĂ€llningens lĂ€skigaste inslag nĂ€r han jagar Snövit med kniv och slutligen slaktar en hjort (utanför scenen, givetvis), och Kalle Rydberg Ă€r rolig som den godhjĂ€rtade men mesige kungen. Det kĂ€nns som att jag skulle kunna skriva en utförlig recension av samtliga inblandades insatser, men lĂ„t oss nöja oss med att sĂ€ga att alla gör ett riktigt bra jobb.
Det allra mesta kĂ€nns igen frĂ„n den klassiska Snövitsagan, men det finns Ă€ven en del nyare inslag. Ett kul grepp Ă€r att samtliga av de sju dvĂ€rgarna heter Konrad, i grupp kallade "The Konrads", varav en Ă€r transperson med lĂ„ngt skĂ€gg, papiljotter i hĂ„ret och klĂ€nning. Vid sidan av Ellen Bergström, som briljerar i rollen som Snövit bĂ„de vad gĂ€ller sĂ„ng och skĂ„despeleri (Ă€ven hon med en modern touch, hon undrar bland annat hur mĂ„nga följare âThe Konradsâ har pĂ„ Instagram, till publikens förtjusning), Ă€r det framför allt dvĂ€rgarna som stjĂ€l showen med humor som fungerar för bĂ„de barn och vuxna (slutar man egentligen nĂ„gonsin tycka att pruttar Ă€r roliga?).
Musiken i showen Ă€r helt nyskriven, och visst kan man sakna att det inte bjuds pĂ„ nĂ„gra av de klassiska lĂ„tarna, men Ă„ andra sidan verkar dvĂ€rgarnas dunka-dunka-partylĂ„t vara den som gĂ„r hem i sĂ€rklass bĂ€st hos publiken. Nanne Grönvalls drottning bjuder pĂ„ nĂ„gra lite rockigare nummer, bland annat en som Ă€r misstĂ€nkt lik Alice Coopers âPoisonâ, medan Snövit och prinsen stĂ„r för de mer klassiska musikalnumren. Det Ă€r hög klass rakt igenom, och det kĂ€nns med tanke pĂ„ publikens medelĂ„lder föredömligt att mĂ„nga av musiknumren inte strĂ€cker sig över mer Ă€n en minut eller tvĂ„. Sammanslaget blir den en bra och trevlig mix dĂ€r teater och musik samspelar pĂ„ ett sĂ€tt som gör att varken det ena eller det andra tillĂ„ts ta över för mycket.
Allt detta i kombination med vÀldigt snygg scendekor som pÄ ett effektivt sÀtt spelar med fÀrger, gör att showens dryga 150 minuter (inklusive 20 minuters paus) flyger fram, och helt plötsligt stÄr publiken upp och dansar och förestÀllningen Àr slut. Mina förhandsmisstankar om att tvÄ och en halv timme skulle vara i lÀngsta laget för mÄnga av barnen i publiken besannas visserligen till viss del, sista halvtimmen mÀrks det att det börjar krypa i benen lite hÀr och dÀr pÄ lÀktarna. Men vad gör det om 100 Är nÀr allting kommer kring.