Pop
BLUR
"The magicwhip"
(Warner)
Bästa låt: "There are toomany of us"
Betyg: 3
På 90-talet var Blur ett av de bästa band som kom ut ur tidens megahajpade brittpopvåg. Medan andra satsade på attityd och klyschiga rockposer (nej, Liam Gallagher, vi pratar inte alls om dig) tog Blur vara på lekfullheten och humorn i den typiskt engelska traditionen från The Kinks och Small Faces.
Bandets sista stora stund sammanföll typiskt nog också med att decenniet tog slut. Men när Blur nu återförenas för den första plattan sedan 2003 låter mycket sig väldigt likt, bara lite lågmäldare. Poppojkarna har kanske blivit medelålders, men när de får till svängiga och dansanta gitarriff som i "Lonesomestreet" och Damon Albarn sjunger med samma kaxiga cockney är det som om "Cool Britannia" bara var i förrgår.
Daniel Martinsson/TT
daniel.martinsson@tt.se
Rock
MY MORNING JACKET
"The waterfall"
(ATO)
Bästa låt: "Big decisions"
Betyg: 3
My Morning Jacket orsakade viss förvirring när "Evilurges" släpptes 2008. Den skivans dub- och reggae-influerade ljudbild gav en signal om att hädanefter är allting tillåtet för Louisvillebandet. Två album senare har My Morning Jacket således landat i en sorts mogen softrock á la 80-talets Fleetwood Mac.
Producenten Tucker Martine, som också styrde reglagen på bandets lika välljudande skiva "Circuital" från 2011, har skapat enorma vidder för My Morning Jackets musik att löpa fritt på, och bandets tidiga folkpsykedelia stöps om i sin lyxigaste tappning hittills i låtar som "Like a river" och "Tropics (erasetraces)".
Samtidigt går det inte att undkomma känslan av att "The waterfall" är resultatet av ett band som kanske haft lite för trevligt i studion. Förutom "Big decisions", som verkligen är MMJ i sitt esse, känns nämligen ingen av låtarna livsnödvändig.
Patrick Stanelius/TT
patrick.stanelius@tt.se
Rock
MUMFORD & SONS
"Wilder mind"
(Island/Universal)
Bästa låt: "Snake eyes"
Betyg: 3
Det är inte riktigt som när Bob Dylan chockade folkmusikpubliken genom att koppla in sin gitarr i eluttaget, men nästan. Folkrockarna i Mumford & Sons med elgitarr, synthar och trumset men UTAN banjo. På nya skivan "Wilder mind" har Marcus Mumford och de andra bandmedlemmarna ytterst medvetet valt en ny, rockigare väg.
Det märks att plattan har spelats in i The National-tvillingen Aaron Dessners studio och att James Ford (Haim, Arctic Monkeys) har producerat. Aldrig har Mumford & Sons låtit lika bra som i dystert hypnotiska "Snake eyes".
Samtidigt har bandet offrat lite av sin egen särprägel. The National- och Coldplay-influenserna är visserligen välkomna, men gör också att Mumford & Sons plötsligt framstår som mindre originella. Kanske läge att plocka fram banjon igen, trots allt?
Sara Ullberg/TT
sara.ullberg@tt.se
Kategori: Pop
JESSICA ANDERSSON
"Perfectnow"
(Universal)
Bästa låt: "Stubborn"
Betyg: 2
Här har du din stil, Jessica Andersson: countrypop. På nya plattan "Perfectnow" levererar den folkkära schlagerstjärnan några låtar ("Stubborn", "What about me", duetten "If you hearthesewords" med Anders Fernette) som visar att hon har hittat något som det går att finslipa och bygga vidare på, även utanför Melodifestivalen och Diggiloo.
Synd bara att dessa spår dränks i versioner av senaste schlagerhiten "Can’t hurt me now", Eurovision-ballader och färdigtuggad dussinpop.
Och synd bara att de behandlas så slarvigt. Med fetare produktioner, mer kör, maffiga stråkarrangemang och framför allt mer svärta hade det här varit ett jättekliv mot ett riktigt intressant kapitel i Jessica Anderssons karriär.
Therese Lindström/TT
therese.lindstrom@tt.se
Elektropop
URBAN CONE
"Polaroid memories"
(Astralwerks/Border)
Bästa låt: "We are skeletons"
Betyg: 2
Urban Cone är gamla gymnasievänner på tjugo-någonting som är kompisar med Tove Lo och bara sådär lite spontant fått henne att vara med och sjunga på plattan, ett gäng killar som samplar delfiner och jamande katter och sedan smälter ihop gullighetsljuden med smittande lättsam elektropop.
Är man i rätt stämning är det verkligt humörlyftande musik, trots att texterna som i "You built your house on cards" och Tove Lo-låten "Come back to me" ofta snuddar vid förlust och sorg. Är man däremot det minsta ur balans är det lätt att omedelbart börja reta sig på (de medvetet veka) rösterna, (de irriterande glättiga) körerna och (de överarbetade) ljudslingorna. Just i den stunden påminner "Polaroid memories" mest av allt om en vacker kuliss.
Sara Ullberg/TT
sara.ullberg@tt.se