”Att gå högst upp är helt enkelt målet och man får också en finare utsikt”, sa Seved Blomgren, 9 år, när jag frågade honom. Han är en erfaren vandrare och i årets Top of Arjeplog tog han tolv toppar. Med tanke på de höga höjderna och avstånden vill det inte säga lite. ”Det känns bra när man har lyckats”, menade Seved. I sommar har jag själv bestigit många toppar i Norrbotten. Den västligaste var Själbmátjåhkka i Arjeplogsfjällen, alldeles intill norska gränsen. Med sitt toppröse med renhorn inkilade bland stenarna på 1 066 m ö.h. kunde man blicka ut över fjällområdet. Min östligaste topp låg vid havet, Junäsberget vid Jävre med sina (blott) 30 m ö.h. Den äger också en speciell charm där fjällets oändlighet kan bytas ut mot havets. Edith Södergran skrev för precis hundra år sedan dikten ”Triumf att finnas till…”. Jaget i dikten står på berget under solen.

”Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.

Jag är en del av alltets stora kraft,

en ensam värld inom miljoner världar,

en första gradens stjärna lik som slocknar sist.

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att

finnas till!”

Triumf är kanske också en del av känslan? I början av sommaren fick Arjeplog besök av bergsklättraren Renata Chlumska. Och visst var det triumfens glädje hon förmedlade när hon beskrev hur det var att bestiga Mount Everest. Året var 1999 och hon var första svenska kvinna att erövra toppen. Numera har hon siktet inställt på att vandra på månens högsta berg som är närmare femtusen meter högt, ja, man kan bara beundra denna övertygelse, inte sant? Äventyren har tagit henne över hela världen, men det största av alla äventyr, menade hon, är de vi har framför oss i vardagen. Vad ska jag göra idag? Vad vill jag uppnå? Och när vi vill sträcka oss bortom vår bekvämlighetszon gäller planering och först övning och åter övning på hemmaplan. Det var där Renata Chlumska la tonvikten. Och hon tryckte på att även en avbruten toppvandring är en viktig erfarenhet. Sådant har jag många erfarenheter av. I september bokade jag en guidad tur till toppen av Kebnekaise. Det borde jag ha gjort tidigare på sommaren när det var ljusare, men det hade helt enkelt inte funnits tid. Jag var taggad att äntligen få bestiga Sveriges högsta topp. Men väderleken ville annorlunda. Det blåste för hårt – och det kom en hel del regn – de dagar som jag var i området. Toppförsöket fick avbrytas när vinden tvingade stegen bakåt, inte framåt. Det var nesligt, men säkerheten först. Hiphopmusikern Petter uttrycker sig som så att varje låt och text ”är en egen bergsbestigning” och när han i den nya låten ”Toppen av ett berg” beskriver kampen och viljan att i även dåliga tider och motgångar ta sig vidare, att klättra uppåt, ser jag paralleller.

”Berget är högt men jag klättrar uppåt

Med det sagt blod, svett och pannben

’Postin' high’ tatuerat på min handled

Så jag springer tills benen dom viker sig

Och jag känner elden i mig

Jag finns där om kraften skriker nej

Låt den aldrig bryta dig”

Där varje dag är en ny dag, en annan topp, sjunger Petter. Och om jag lägger samman Seved Blomgren och hans ord om ”lycka” med Edith Södergrens ”triumf” och Petters ”kamp” om att ta sig fram i motgång, ja, då tänker jag mig att tjusningen att nå höjdens högsta punkt finns ungefär här.