Tänker på det när jag tränger ihop mig med barn och vuxna i stadsparken för att se Lule Stassteaters sommarteater Bagageresan som kommer att spelas några veckor. Lagom till premiären kommer också regnet, men alla ryms vi under scentaket.

Samma westerbergska enkelhet präglar Angelica Alkbergs Bagageresan. Två skådespelare, Nora Bredenfeldt och Anton Raukola – båda begåvade med en scennärvaro som känns fullständigt naturlig, men som självklart är en konst – leker en låtsaslek som börjar i alla nödvändiga överenskommelser. Sedan tar de oss med på en resa i fantasin, guidar oss genom flygplatsernas många ritualer – från svindyra serveringarna, till obegripliga säkerhetskontroller och vidare fram till flygvärdinnornas säkerhetsshower. På vägen stöter vi på vuxna med sina eviga mobiltelefoner, främmande språk, stressade passagerare, semesterfirare och ett och annat barn som drömmer om glass och äventyr bland benen på alla de där stora. I all sin enkelhet blir det många situationer, ofta väldigt roliga, emellanåt lite sorgliga, tankeväckande och med hög igenkänningsfaktor för alla åldrar.

Precis som i leken ger det ena det andra, berättelsen ringlar vidare och plötsligt möts två barn med lika magar men med olika språk. Går det ändå att förstå varandra? Och vart ska det barn ta vägen som gömmer sig av rädsla?

Artikelbild

| Uppmärksam publik. När det regnar får alla plats under scentaket i Stadsparken.

Det enkla är ibland det bästa. Så Franki-tanki (vilket borde betyda stort tack på ett av Anton Raukolas många låtsasspråk).