Jag sätter mig ner och tänker, varför gör jag det här igen? Varför utsätter jag mig själv för en psykisk tortyr? Jag har gjort det förut, men alltid i sällskap med andra. Men att sitta ensam och vänta på att lamporna ska släckas fick mig att känna ånger. Jag gör det för adrenalinet, jag ska se nya uppföljaren till skräckfilmen "The Grudge".
Den första versionen utspelar sig i Japan och var en av de första skräckfilmerna jag såg. Efter det kom flera uppföljare och 2020 kom en till.
Det är med skräckblandad förtjusning filmen startar, jag minns de första versionerna som skrämmande och det knarrande ljudet följde mig i veckor efteråt. Jag var i och för sig bara elva år gammal men de senaste åren har fler skräckfilmer hållit hög kvalité.
Den här versionen utspelar sig i USA där en polis (Andrea Riseborough) tar upp ett fall i ett hemsökt hus. Hon är även en ensamstående mamma där pappan till barnet avlidit. Låter som en typisk start på en skräckfilm, men det stannar inte där.
I "The Grudge 2020" kan du hitta alla element tillhörande de tidiga 2000-talets skräckfilmer. En spökflicka i baksätet, personer som dyker upp på vägen framför bilen, någon som tvättar ansiktet och plötsligt ser någon i spegeln, och för att inte glömma, personen på psyket som ingen tror på.
Det här är scener vi sett tusen gånger och man förstår att när musiken försvinner, då drar jag händerna närmre ansiktet. "The Grudge" överlever på sina ”jump scares” precis som skräckfilmerna för 20 år sedan, mer finns inte att hämta. Filmen får mig att fundera på om filmbolaget ville vaska pengar och på ett enkelt sätt tog upp en gammal filmidé.
”Remakes”, där gamla filmkoncept tas upp 15 till 100 år senare, verkar vara ett populärt arbetssätt för filmbolagen. Filmer som ”Det” och ”A star is born” är lyckade exempel som fyllt biosalonger över hela världen senaste året.
Trenden får mig att tänka på massproduktion, det viktigaste är inte längre skapandet av film, utan att få ut så mycket film som möjligt med redan etablerade koncept.
Jag ser det i musikbranschen också, när pressen från bolagen tar över den kreativa friheten och skapandet handlar allt om att sälja. Jag borde inte sitta och fundera på varför jag utsätter mig för skräck i biosalongen, jag borde fundera på varför jag ser en film jag inte hört en enda bra kommentar om. Men filmbolaget vet varför, det räcker med en redan välkänd filmtitel på bioduken.