Att göra film Ă€r att hoppas pĂ„ att slutresultatet ska bli mer Ă€n summan av bestĂ„ndsdelarna. Som en Victor Frankenstein ska filmskaparen kunna samla ihop kroppsdelarna (manus, skĂ„despelare, kostym, fotograf etcetera) och sy ihop dem till en helhet â lĂ„ta den elektriska strömmen (regin) forsa genom verket, för att sedan triumferande utbrista: âDen lever!â.
Ibland funkar det inte alls. Manuset kan vara vĂ€lskrivet och skĂ„despelarna i toppform men den fĂ€rdiga filmen saknar gnista. Ibland â mer sĂ€llan â kan till synes tveksamma komponenter lödas samman till nĂ„got magiskt.
Nya biofilmen âStammisarâ innehĂ„ller en hel del sĂ„dana tveksamheter. Den utspelar sig helt och hĂ„llet pĂ„ Södermalm i Stockholm, en stadsdel som hĂ€cklas nationellt för sina hipsterskĂ€gg och genusförskolor. Dialogen Ă€r rimmad, med en rejĂ€l portion ganska sĂ„ förfĂ€rliga nödrim. Den har ingen egentlig handling, och mĂ„nga i den digra rollistan saknar helt skĂ„despelarerfarenhet.
Regissören MĂ„ns Nyman tar med oss pĂ„ en resa genom en helt vanlig fredagskvĂ€ll pĂ„ Söder, frĂ„n eftermiddagshĂ€nget pĂ„ grillhaket till nattfilosoferandet pĂ„ utsiktplatsen i det bleka gryningsljuset. I scener som sömlöst glider in i varandra möter vi hela tiden nya personer â vĂ€nner och Ă€lskande par, flyktigt bekanta och fullstĂ€ndiga frĂ€mlingar â som pĂ„ olika sĂ€tt försöker reda ut kĂ€rlekens och vĂ€nskapens mysterier.
Stora och smĂ„ relationsdilemman avhandlas med bĂ„de varsamhet och lĂ€tthet, som hur man vet om man Ă€r i ett förhĂ„llande eller inte, om man ska lĂ„ta bli att ligga med en kompis ex â och hur man hanterar Den Stora Ensamheten.
Ăver ett parti biljard tvistar tvĂ„ killar om vem som Ă€r den vĂ€rsta svikaren: han som dumpar kompisen för att flickvĂ€nnen kallar, eller han som gör det nĂ€r ett nytt ragg plingar till i telefonen. En nydumpad kille slĂ€pas ut pĂ„ klubb av en kompis och snubblar över en potentiell sjĂ€lsfrĂ€nde nĂ€r han gömmer sig pĂ„ toaletten. PĂ„ grillhaket fĂ„r en kvinna Ă„ngra att hon har tjatat pĂ„ sin sambo att sluta vara sĂ„ mesig.
Och fastĂ€n âStammisarâ spretar och krĂ€nger (och rimmar âgratisâ med âtrasigtâ) sĂ„ Ă€r det nĂ„got som klickar, nĂ„got som gör den större Ă€n sina delar â nĂ€stan episk. Kanske Ă€r det filmmusiken, som lĂ„gmĂ€lt men entrĂ€get fogar samman tablĂ„erna till en sprudlande spoken word-musikal. Eller de gnistrande guldkornen bland replikerna, som nĂ€r Sofia Kappels rollfigur efter ett uppbrott torrt konstaterar att âefter sĂ„ lĂ„ng tid som han tagit mig för givet / att sen ringa och böla om hur jag Ă€r meningen med livetâ.
DÄ blir filmen ett levande vÀsen, som rör sig framÄt till takten av sina egna hjÀrtslag.