Snarare en mycket tillåtande och gemytlig stämning när Saltofolk, folkmusikfestivalen i Saltoluokta, åter pågår under fyra dagar. I väglöst land, intill världsarvet Laponia och de vidsträckta nationalparkerna Stora Sjöfallet och Sarek, ligger Saltoluokta Fjällstation. Sedan 1970-talet värd för den årliga folkmusikfestivalen.
En tradition för många. En gång i världen startad av numer bortgångne Hans Andersson från Jokkmokk.
– Han skulle känna igen sin festival, bedyrar Oline Bakkom, festivalgeneral.
Hon jobbade tätt tillsammans med Hans Andersson åren innan hans död med Saltofolk. 2007 tog hon över och intentionen står fast.
– Det är en festival som till viss del är traditionstyngd. Det finns en musikerkärna som återkommer, ett vinnande koncept. Det skapar trygghet både för besökare och musiker, menar hon.
En programpunkt som ”Låtar och skrönor”, skapad av Hans Andersson och Mikael Segerström skulle hon därför aldrig lyfta ut.
– Nej, den återkommer, liksom surströmmingsskivan med spontana uppträdanden. Många konstellationer och ny musik har skapats just runt surströmmingen. Den är viktigt att bevara, säger hon.
Denna torsdagsförmiddag repeterar hon tillsammans med flera av dem som var med vid starten av ”Låtar och skrönor”. I en stuga med sex bäddar, varmt som i en bastu, läggs repertoaren.
– Det är länge sedan originalbesättningen från tidigare Norrlåtar med Mikael Segerström och Skäggsmanslaget var med. Därför bjöd jag in dem till deras gamla programpunkt, säger hon.
Förutom gamla programpunkter finns ett fokus på kvinnliga bandledare, tonsättare och folkmusiker just denna festival. Helt enkelt för att det behövs och ligger rätt i tiden, menar Oline Bakkom.
Själv folkmusiker sedan länge, och den första utländska riksspelemannen på svenska Hälsingelåtar, har själv upplevt den manliga dominansen inom folkmusiken.
– Det har inte varit lätt, men jag hittade egna vägar. Bland annat har jag gett ut egna skrivor, menar hon.
Trion ”Norr om Stockholm” är ett av de kvinnliga band hon bjudit in. De spelar bara låtar de hittat av kvinnliga folkmusiker. Bortglömda musiker, både då och nu, har tvingat trion att uppsöka arkiv, gamla kyrkoböcker och äldre människor med minne och berättelser.
– Visst, ibland påminner vår forskning om detektivarbete. Men det är det värt. Vi har återupptäckt massor av fantastisk musik och har fått en helt ny repertoar, säger Stina Brandin en av trions medlemmar.
Hon beskriver deras arbete som en misson. Less på ”gubbväldet” inom folkmusiken vill de se en förändring.
– Folkmusikens historia är, liksom den övrigt tecknade historien, berättelser om män och manliga stordåd. Vi vill lyfta fram de historiska kvinnorna och deras musik, säger hon.
I november släpper de en skiva med 17-18 spår med låtar de hittat under sin forskning efter kvinnliga folkmusiker.
– Till dess kommer vi att söka mer information om dessa kvinnliga spelmän, ge dem en plats i historien, säger hon.
Samtidigt, vid utomhusscenen, sitter gitarristen Hans Fredriksson från Stockholm och fingerövar. Han är helt ensam på en bergstopp med vy över fjällen. Det är första gången han besöker festivalen och ska spela med nybildade bandet ”Fjordjazz”, avslutningskonserten på lördag. Han kommer från en helt annan tradition och kliver nu in i ett nytt sammanhang.
– Jag har spelat i garage- och hårdrocksband, på senare tid sysslat mycket med elektronisk musik. Så ja, detta är nytt men helt fantastiskt. Denna tystnad upplever jag aldrig i storstaden. Det ger ro, stillhet och lugn samtidigt som nattjammen i bastusalen är helt underbara. Vi slutade vid halv 6 i morse, berättar han.
Och om Hans Fredriksson sökt tystnaden är det dess fler som passat på att lära sig dans schottis eller jojka, i det senare fallet under ledning av jojkaren och forskaren Krister Stoor, ibland kallad Doktor jojk.
– Jag brukar kallas det eftersom jag skrev min doktorsavhandling vid Umeå universitet om jojk, men jag forskar om samisk kultur, säger han.
De sista åtta åren har han hållit i en workshop i jojk vid festivalen Saltofolk.
– Jojk? Det är en djupt filosofisk fråga. Det är ett personligt uttryck i ljud, rörelse, text, egentliget ett framförande av ett historiskt dokument. Om jag ska jojka sjön här vid fjället måste jag känna alla dess delar; vattnet, fiskarna, människorna som drunknat... Och jojk blir du dessutom bara bättre på dess äldre du blir, förklarar han.
Detta motsattsförhållande till så många andra föreställningar i vår samtid bygger på att jojken förmedlar berättelser.
– Du måste ha erfarenhet. Ta en jojkare som Johan Märak. Fantastisk men det bygger också på 89 års erfarenhet, säger han.