Han har tidigare haft utställningar om lokala företeelser som koncessionssamebyar, invånarna i Överkalix, spelmannen Vifast Björklund och konstnären Erling Johansson från Sarvisvaara. I början av året begav han sig till Kenya för att skildra människorna – cirka en halv miljon – som bor runt den 20 hektar stora soptippen i Dandora , en förort till Nairobi. För många av dem är soptippen ett levebröd.
Det är första gången han genomför ett större fotoprojekt utomlands och han blev tagen av den misär och fattigdom han mötte.
– Det känns som en verklighet som är angelägen att skildra. Kanske mina fotografier kan bidra till att någon vill skänka ett bidrag till att stötta befolkningen i Dandora, säger han.
Framförallt var det barnen han blev berörd av. En flicka berättade för honom att hon var konstant rädd för att bli våldtagen eller bortrövad och såld. Efter att hennes mamma dog var hon tvungen att arbeta på soptippen för att försörja sin lillasyster. För att stå ut använde hon droger.
Det finns de som bor under en plåtbit eller ett plastskynke på tippen, men många familjer bor också i små lägenheter i områdena runtomkring, berättar Thord Nilsson. En stor del av invånarna saknar elektricitet, lagar mat över öppen eld och har kanske inte ens madrasser att sova på. Och trots att skolan är gratis är det inte alla som har råd att skicka barnen dit.
– Skoluniformen och läromedlet kostar och det har alla inte pengar till det.
Runt hela området luktade det från tippen och alla gifter som cirkulerade i luften gjorde att barn och vuxna fick problem med luftrören.
Soptippen är indelad i områden som kontrolleras av kriminella gäng. Här arbetar både barn och vuxna. När sopbilarna kommer för att tömma sin last hoppar de upp på flaken för att inte missa något värdefullt. Den som hittar något som går att sälja riskerar att bli bestulen och helt berövas på sin inkomst den dagen.
Med sig hade Thord Nilsson en liten Fujikamera som rymdes i byxfickan och ändå blev han, på grund av rånrisken, ideligen varnad av de vakter som de hade anlitat för att ta sig fram.
– "Be careful" , sa de varje gång jag tog fram kameran.
En av bilderna i Överkalix biblioteks utställningslokal föreställer en mamma med ett litet barn på ryggen.
– Båda var hiv-smittade. Nu har vi fått veta att de inte lever längre och hur det ska gå för hennes andra barn vet man inte.
Men flera av bilderna inger också hopp. Thord Nilsson reste med hjälporganisationen Globetree som stöttar barnen och familjerna ekonomiskt. Han visar en bild från en julfest som Globetree anordnade och flera bilder på barn som fått möjlighet att gå i skolan. Barn med planer och drömmar för framtiden.
– Nästan alla säger att de vill bli något – journalister, lärare, läkare eller musiker.
I en musikskola som ungdomarna själva tagit initiativ till lärde de sig spela och sjunga hip-hop. En ung man hade skrivit en låt om miljöförstöring som vunnit en stor tävling.
– Han fick åka till USA och ta emot ett pris. Så det finns ju de som ändå kan skapa sig ett liv.
Thord Nilsson har inte valt att skildra det allra värsta han såg. Gatubarnen har han till exempel inte fotograferat. Han kände att han måste begränsa sig.
Han var också hela tiden noggrann med att presentera sig och fråga om det gick för sig att han tog en bild.
– Jag är väl inte en sådan där person som bara går på. Jag vill skapa en relation till dem jag fotograferar och kunna återvända till dem igen på nästa resa.
För en ny resa kommer det med största sannolikhet att bli.