På väg ner mot scenen passerar jag "Summer of 69" spelat av ett coverband, jag möter blinkande tivolilampor och har discodunk i ryggen i väntan på kvällens sista akt.
Det kan inte vara mindre punk än så.
När Robert Hurula sedan stegar ut på scenen och inleder sin "Thåström-vandring" med något som liknar utfallssteg, fram och tillbaka, är det som att han blickar ut mot allt som inte är han och bestämmer sig för att besegra monstret.
"Jag vill bara att du ska ha lika jävla ont som jag" vrålar han ut och en timme senare vet vi att det blir svårt. Är det någon som får lida den här kvällen så är det huvudpersonen själv.
Bandet får kämpa med ljudet från start och till en början vet jag inte om det är för att smutsa ner den ljusa tivolikvällen eller om det är flygförseningen från Göteborg som gjort att de bara inte hunnit få allt i sin ordning.
Eftersom jag gillar Hurula så mycket att jag knappt kan kalla mig objektiv sväljer jag det som en punkhandling och får rysningar när det smäller till i "Om jag tänker alls".
Det är den råaste spelningen jag sett på Hamnfestivalen och när bengalerna tänds under "22" flinar stora delar av bandet från scenen, precis som att de förstår att publiken är lika ointresserad av att göra sig till lags som de.
Robert Hurula låter den relativt lilla, men ösiga, skaran åskådare ta hand om sången under de sista refrängerna och ungefär här börjar kampen mot monstret ta ut sin rätt.
Det känns som att förseningen gjort att musikerna hela tiden får kämpa för att komma ikapp, både tempo- och prestationsmässigt. Rundgång får sköta mellansnacket och efter två tredjedelar får Hurula slita för att alls pressa fram något ur strupen. Utfallsstegen blir fler och fler och mikrofonstativet får stå ensamt långa stunder. Under "Allt ska försvinna" avstår han från att sjunga helt.
I stället vevar han ivrigt på sin gitarr till dess att fingret spricker och med blod i pannan frågar han publiken om de orkar en låt till. "Orkar du?" undrar jag.
Som vanligt avslutas konserten med en utdragen instrumental avslutning i "Kom över nu", där Robert Hurula går ut till kravallstaketet och tackar publiken. Men den här kvällen – och huvudpersonen – slutade redan en kvart tidigare.