Ibland när jag äter godis får jag en pirrande känsla i gommen, sockermängden får liksom kroppen att säga ifrån. Ibland kan jag lösa det genom en variation av färglada gelégodisar och choklad, men oftast är det bäst att bara stänga godispåsen och inse att det får vara nog.
Som barn hade jag en annan inställning. Då tryckte jag i mig färgglatt snask till magen sa ifrån, sedan åt jag lite till. En halvtimmes sockerintag räckte gott och väl – precis som en halvtimmes Dolly Style.
Molly, Holly och Polly öser sockerpop över den omfattande och storögda publiken likt ett godisregn. Det är rosa, lila och turkost tuggummi i olika varianter – och ni vet hur barn blir när sockerkicken sätter in. De kan inte sitta still, kan inte sluta skrika och hjärtan tickar som popcorn. Det här är ett efterlängtat barnkalas och fansen har väntat länge framför scenen på de färgglada idolerna.
Den unga skaran fans, som till stor del sitter på vuxna axlar, sväljer glupskt karameller som "Hello hi", ”Rollercoaster" och ”Unicorns and ice cream”. Enda gången de inte öppnar munnen är när Dolly Style försöker med allsång till "Young & restless".
Det här är enda spelningen under festivalen där jag tagit med öronproppar för att skydda mig mot publikens ljud, inte högtalarnas, och ingen gick nog därifrån besviken. Den superrepeterade showen är söt, sliskig och förutsägbar. Som det ska vara.
Däremot går det nästan att höra en kollektiv suck bland barnen när ytterligare ett mellansnack tjatar om hur vi kan hitta Dolly Style på nätet. Ja, ja, ja, vi lovar att följa er – får vi mer godis nu?
Det finns även något för de äldre i godispåsen, framförallt "Young & restless" och ”Bye bye baby boo” är riktigt medryckande partydängor
Jag älskar också godis. Men det är tur att det bara är lördag en gång i veckan.