Arkeologen Tomas Johansson hade startat kursen för att han ansåg att arkeologer borde förstå teknikerna bakom deras fynd.
– Jag sade upp mig från mitt arbete i Östersund, började undervisa kursen Forntida tekniker, läste arkeologi och reste runt världen för att lära mig mer om garvning.
Hon har spenderat tid hos indianer, inuiter, samer och airukvinnor i Japan. Ursprungsbefolkningar där kunskapen om hur man garvar skinn från djur och fiskar fortfarande lever. Under tio års tid höll hon kurser under våren för att sedan resa under höstarna för att samla på kunskap.
– Från början garvade jag alla typer av djurskinn. Garvat fiskskinn har jag gjort i 25 år.
Det var vid en utställning i dåtidens Leningrad, där kvinnodräkter i fiskskinn visades, som väckte hennes nyfikenhet på materialet.
– Jag hade läst och hört att man i Alaska och Kanada garvat fiskskinn med hjälp av urin från pojkbebisar som fortfarande ammade. Så började mina egna experiment med fiskskinn, berättar hon.
En indiankvinna i Kanada hon spenderat mycket tid med hade lärt henne grunderna i fettgarvning, där bland annat älgens hjärna användes tillsammans med ister och såpa för att skapa mjuka skinn. Barkgarvning hade hon lärt sig av samerna och sammantaget använde hon sina insamlade kunskaper till sitt eget recept för fettgarvning. Rapsolja, äggula och såpa har ersatt älghjärna och ister men med samma resultat.
– Det är lite lättare att hantera rapsolja än älghjärna, ler hon.
Hennes långa erfarenhet och gedigna kunskaper om garvning har gett henne ett namn långt utanför Sveriges gränser. De två böcker hon skrivit i ämnet och som är översatta till engelska är en stadig inkomstkälla. Idag är hälften av de som söker sig till hennes kurser internationella studenter.
– Det finns ett nyväckt intresse för gamla tekniker i framför allt USA och Kanada. Men bland de 1 000 elever jag haft under åren finns också designers från London, en brodös som arbetar åt modehuset Chanel, en 23 år gammal australiensare som precis öppnat eget galleri och håller kurser i fiskskinnsgarvning. Många av dem som söker upp mig är yngre 20-30 år.
Lotta Rahme har sin egen teori om det ökade intresset för gamla tekniker.
– Dels att man vill bevara kunskap och att man upptäckt att det finns ett värde i att tillvarata och återanvända material. Fiskskinn är en restprodukt vi annars slänger. Men jag tror också att vi i vår datoriserade värld och dess svårförståeliga teknik finner tröst i gamla tekniker vi faktiskt kan förstå, menar hon.
De tio som sökt sig till hennes kurs under Hantverksveckan i Överkalix visar på det internationella intresset. Cecile Fourcade från Paris jobbar som kock på fiskrestaurangen Clamato och vill lära sig ta hand om fiskskinnet de nu slänger bort.
– Jag har funderat på att göra väskor, säger hon.
Ellen Width från Målselv i Norge deltar tillsammans med sin väninna Kari Einejord. De har båda minnen från kriget där man bland annat använde fiskskinn till skor och regnkläder.
– Men det var dålig kvalitet, massproducerade i Tyskland. Nu vill vi lära oss från grunden hur fiskskinn ska garvas för att bli hållbart, menar de.
Ellen Width som jobbar på ett regionalt museum samlar nämligen på kunskap om gamla tekniker och hoppas på ett utökat samarbete mellan de norra delarna av Norge, Sverige, Finland och Ryssland för kunskapsutbyte under Hantverksveckan i Överkalix.
– I Ryssland har man exempelvis glömt hur man växtfärgar medan man i Norrbotten bevarat kunskapen om allmogemålning. Vi har mycket att lära av varandra, säger hon.
Fotnot: Hantverksveckan anordnas av Studieförbundet Vuxenskolan i Överkalix.