Detta är den sista boken i serien om Annika Bengtzon. Jag tror det är bra, på senaste tiden har böckerna om stjärnreportern gått på tomgång.

Skönt då att Liza Marklund här gör en sista kraftansträngning. Järnblod är en av de allra bästa i serien, tillsammans med Sprängaren och Den röda vargen.

Annika Bengtzons liv är som vanligt turbulent. Kvällspressen, den fiktiva kvällstidning Bengtzon varit trogen ända sedan romanseriens början, ska lägga ned sin pappersupplaga och Annika Bengtzon är en av få som vet om detta. Och det är en hemlighet som plågar henne. Hennes enhänte exman är bitter, närmast sociopat, och näthatar på feminister i allmänhet och sina barns moder i synnerhet. Dessutom är hennes syster försvunnen och deras gemensamma moder skuldbelägger Annika för det.

Parallellt med detta får man följa en seriemördares inre monologer och tankar. Ett grepp som lätt kunnat vara spekulativt och grovt, men som Marklund genomför med stringens, helt enkelt genom att aldrig lämna hen, aldrig går ur hen. Galningen får fortsätta vara galen och följa sin egen skruvade logik utan att kommenteras ytterligare av författaren, mer än att Bengtzon och polisen såklart får upp ett spår. Men Marklund dömer inte på egen hand, med sin egen röst, om man så säger. Det är inlevelsefullt och effektivt.

Ett vanligt problem med deckare är ju, och har alltid varit, samtiden. Jämt ska den kommenteras och förutspås. Det innebär oftast att det efter bara några år vilar ett löjets skimmer över böckerna. Oavsett om det är Henning Mankell som skriver om internetsäkerhet (som han gjorde i Brandvägg) eller om Liza Marklund skriver om reklamfinansierad TV (som hon gjorde i Prime time). Däremot är det lätt och tacksamt att som läsare instämma eller förundras över hur det är eller kan komma att bli. För ingen kan ju förutspå framtiden. Och skildringarna av redaktionsarbetet på Kvällspressen har alltid varit en stor del av behållningen i Marklunds böcker om Annika Bengtzon. I denna bok skriver hon om tidningars jakt på klick och vad det i sin tur innebär för journalistyrket och journalistiken i stort. Men om detta vet hon inget. Inte för att hon skulle vara mindre insatt eller ha helt uppåt väggarna knasiga idéer utan helt enkelt för att ingen vet. Det är både irriterande och charmigt. Lite som hur man i gamla science fiction-filmer var helt övertygade om att vi en dag skulle kommunicera med varandra på annat sätt än med gamla vägganslutna telefoner, men aldrig någonsin kom på tanken med just mobiltelefoner. Men detta är alltså helt i sin ordning. Deckare och alla annan sort genrekultur innehåller den här sortens funderingar. En inbyggd begränsning, på bekostnad av mer existentiella frågor. Det handlar om livet, snarare än Livet. Och det får en helt enkelt lov att acceptera om en ska läsa till exempel deckare.

Självklart korsar snart dessa historier och idébyggen varandra. Och, till skillnad från i exempelvis Du gamla du fria, så glöms inget och ingen bort. Dessutom knyts trådar ur Bengtzons förflutna ihop på ett tillfredsställande sätt.

Att avsluta deckarserier har alltid varit svårt. Allt som oftast är det med död och explosioner. Det ska inte finnas något tvivel på att karaktären inte kommer att komma tillbaka. För om de inte dör eller får alzheimers så återuppstår de, urvattnade, oavsett om de heter Carl Hamilton eller Sherlock Holmes. Men Liza Marklund struntar i den sortens konventioner. Och hon verkar ha karaktär nog att hålla fast vid det. Så all heder, och tack för allt.