Under en konsertvår där flera storskaliga arrangemang fallit platt, utlovad eufori uteblivit och höga förväntningar förbytts mot gäspningar inför det kompetenta men ack så förutsägbara är violinisten Gregory Maytans och pianisten Daniel Beskows sonatafton ännu en jordskredsseger för det småskaliga, intima och subtila. Stor musik i det lilla formatet, kort sagt.

Kvällen inleds skimrande med Mozarts violinsonat i e-moll från 1778, färgad av sorgen över moderns bortgång. Stycket är den enda av mästarens 36 violinsonater som går i moll och allmänt betraktat som ett av hans finaste kammarmusikaliska verk. Utan att vara någon expert på området är jag beredd att köpa det påståendet rakt av.

Duon är på ett hejdundrandes spelhumör, och gång på gång förundras jag över hur ett tjog fingrar förmår gnida, dra och plinka fram så mycket tonala fröjder så till synes busenkelt, som när de efter Mozarttjänstgöringen drillar sig igenom Beethovens ljuvliga Vårsonat i F-dur så kvällshimlen sopas ren och molnen hängs undan.

Daniel Beskows flygelfingrar genererar allsköns välljud från det lyriskt flödande till mäktigt symfoniskt tordön, och Gregory Maytan, som för övrigt får lokalpatrioterna att skrocka förtjust medelst väl valt namndroppande från norrbottniska barnaår, inklusive kreddandet av barndomens fiollärare Anna-Lena Öhman, trakterar en milanesisk fiolklenod från 1683 med gnistrande virtuositet och med passionen bubblande under den prydligt ekiperade och välkammade ytan.

César Francks välkända violinsonat i A-dur från 1886, tillkommen blott 4 år innan tonsättarens död, blir i duons konstförfarna händer till kvällens höjdpunkt, en vindlande klangresa genom kärleken och livet tillsammans, från skiraste förälskelsestadiet via uppslitande gräl och ett långt livs många glädjeämnen och besvikelser tills allt mynnar ut i ålderdomens stillsamt upplysta tillstånd där minnet sveper ett godmodighetens täcke över det som varit. Programmusik när den är som bäst. Stora och välförtjänta applåder, och ett finfint extranummer i form av andra satsen ur Griegs c-mollsonat. Man tackar.

En eloge till Kammarmusikföreningen för denna fina kväll, med särskilt hedersomnämnande till ordförande Barbro Skoglund som, när ingen annan notbladsvändare fanns att tillgå, frejdigt kavlade upp ärmarna, spottade i nävarna och gjorde en med beröm godkänd rookie-insats i bladvändarbranschen. Det är rätta takter det!