Tomten stod framför fågelbord och kornkärve. Alldeles still, gryningen glödde i öster, snart skulle äppelträdets grenar myllra, av alla de arter han kände namnet på, så ornitolog som han var. Frön åt alla, tänkte han, vintern kan bli hård. Samtidigt rann dikter upp i minnet, dikter som flög, som sjöng, dikter som hördes från kvistar, dikter i flykten, från flockar eller helt dolda i snåren. Dikter är som fåglar, nästan alla är intressanta, flyger på sitt sätt, sjunger för sin näbb. Tänkte han och reciterade.
1
Maketaton mandelöga lövsångerska
Sidensvans min lilla flodhäst
Solen slår ut blombladen du ler
Går ner över din vrede
Ögonfransens lackridå
Inte många sätter samman sidensvansen med flodhästen, men hon gjorde jämt så där, storartad och liten samtidigt, rolig och alldeles allvarlig. Sidensvansen är ofta östlig, själv var hon mest västlig, även när hon bodde i världens ände.
2
Halvvaken ruvar sommarnatten
stilla på drömmar, dem ingen vet.
Tjärnarnas blanka vatten
spegla en skymningshimmels
bleka oändlighet.
Stjärnorna vitare bli.
Fjärran, fjärran
nattskärran
sjunger ensam sin tonlösa, tröstlösa vaggmelodi.
Nästan ingen har sett nattskärran, den är gjord för natten, två stora ögon bland fjädrarna, lätet liknar en motorcykel på ödsligt avstånd. Var det ögonen som förde dem samman, diktaren och fågeln? De stort undrande ögonen?
3
Det sägs, i såna kretsar, att den här versen kan sjungas som snapsvisa också, och kanske kräver den en viss bedövning, finalen är ju traumatisk. Tomten slog dystra tankar bort. Den poetiska charmen hör julen till, men vad är liten fågel för art egentlig?
En liten fågel satt en gång
och sjöng i furuskog.
Han hade sjungit dagen lång,
men dock ej sjungit nog.
Han satte sig i högsta träd
som uti skogen fanns,
ty solen skulle just gå ned,
han ville se dess glans.
4
Alla realskolegossar och flickskoleflickor kunde denna sång en gång. Intill heshet hade de framfört den utan att ens titta på författarnamnet under noterna:
Alla fåglar kommit re’n,
vårens glada gäster.
Vilken fröjd i solens sken,
vilka sångarfester!
Lärkan drillar högt i sky,
våren är ju evigt ny.
Jordens högtid börjar gry,
sprider fröjd åt alla.
5
Mitt blåsiga lynnes fågel,
flyger virvlande som en helikopter,
ett klot av vingar i vinden.
Skatan, den glada änkan, skrattande
trots sina oförsörjda barn, skrattande
åt stölder hon begått…
Den här författaren skrev ofta om djungel, lite ångande sådär. Men här är han nordisk, faktiskt är han bättre då. Tomten var ingen anhängare av primitivismen som den här författaren nog var. Fin liknelse helikopter = skata.
6
Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag hem till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Två olyckliga öden, drontens och författarens. Bägge oåterkalleligt döda, dronten sedan 1662. Man kan bara, i likhet med tomten, sorgset skaka på huvudet, men dikter kan överleva fågelarter.
7
Vad vänta de tråkiga kråkorna
därnere på höstlig hed?
Förr var det bara råkorna
som fällde i nakna träd.
Vad vänta de bråkiga kråkorna
som stryka i hundratal?
Det här handlar egentligen om förtvivlan för att en älskad hustru ska lämna författaren. Den höstliga heden är svår att upptäcka idag och kråkor göre sig icke besvär i grannskapet. Och hustrun, ja hon lämnade.
8
Och han, min vän och frände, som diktade om skäggdoppingens dubbla natur, som någon som lever i både luft och vatten. En av vår diktnings vackraste rader:
Tror den sig vara
samma fågel i två skilda rymder?
Den ena behärskad av vindar,
den andra av svala djupströmmar?
Hur kan den föra
så skilda ting till samma liv?
Eller tror den sig vara
två fåglar, som möts i ett ögonblick…
9
Vem minns inte Noa och duvan
som återvände med en olivkvist
i näbben?
Men vem av oss icke skriftlärde
minns att han först sände ut en korp?
Vad såg den svarta korpen?
Han sökte och fann vad han sökte:
Ingenting.
Duvan ja, första gången återvände hon till arken eftersom hon inte kunde finna någon plats där hon kunde vila sin fot. Som det så vackert stod i gamla bibelöversättningen. Märkligt hur gamla berättelser redan upplevt allting, som klimathotet på Noas tid.
10
Fåglarnas sträck, en vila färdas
Färdas med eken, som bär sig högt
emot ett rum, öppet och vänt
emot natt
Modernismens nya poeter har svårt att fästa i minnet. Det är det där med rimmen som inte finns, inte rytmen heller. Men bilden med eken, natten och fågelsträcket är vacker.
11
Den kanske vackraste dikt som skrivits om Norrbotten är den som handlar om storspovens sorgsna salighet:
Tårar som stiger i mina ögon, när den osynliga katapulten
sedan slungar kroppen uppåt. Och den vilar en sekund,
blick stilla, och så glider ut i en andlös, vid båge
Och det sorgsna, saliga jublet faller i stora skimrande droppar
över jorden, över norra Norrlands kustland.
Rätt svar i fel ordning:
Arthur Lundkvist
Eva Runefelt
Bodil Malmsten
Lars Gustafson
Folke Isaksson
August Strindberg
Harriet Löwenhjelm
Karin Boye
August Heinrich Hoffman von Fallersleben
Matilda Langlet
Lars Forsell
Så här tävlar du:
Åtta bokpaket ligger i potten för er som vill delta i jultävlingen.
Skicka era rätta svar på ett vykort till Kulturredaktionen, Norrbottens-Kuriren, 971 83 Luleå eller via epost till kultur@kuriren.com.
Vi behöver era svar senast den 3 januari 2021. Vinnarna lottas sedan bland de rätta svaren.