Jul, för vilken gång i ordningen? Tomten ställde frågan mot historien samtidigt som han stängde ner sin laptop kring de senaste krigstelegrammen. Julens kärleksbudskap, vart tog det vägen i samtidens hatbudskap? Mer dyster än vanligt såg han ut över grådiset som var kalibrerat till både världsläge och klimat. Var fanns känslan, värmen, omsorgen?
Jag har ingenting att säga om världen längre, tänkte han, jag minns alldeles för mycket och förstår alldeles för litet. Men några ord om medmänsklighet kan jag ändå få ur mig, jag måste bjuda motstånd, som dikten gör, som diktarna gör. Just de här minns jag, från olika tider, från när och fjärran. Ni får själva lista ut vilka de är.
1.
Ständigt kommer biskopen i tankarna, han kunde dikta så bra fast han satt i Akademin och skrev hyllningar på beställning, ingen har haft mer humor eller mer svartsyn. Inför ett nyår för tvåhundra år sedan diktade han:
Vem rider så sent på sin svarta häst?
I natten droppar det blod.
Vad flyktar han för, den främmande gäst?
Bida, du riddare god!
Förgäves! Han ser sig ej om, får ej stanna,
och stjärnorna slockna omkring hans panna.
2.
En gränsvarelse, på många sätt, hon satt där på näset och så småningom blev allt Ryssland. Och i St Petersburg var hon född, men vi räknar henne som vår poet, fast hon skrev på fler språk än svenska. Av bilderna att döma tyckte hon om katter.
Nu höljer sig jorden åter i svart. Det är stormen
som stiger ur nattliga klyftor och dansar
allena sin spöklika dans över jorden.
Nu kämpa människor åter – fantom mot fantom.
3.
Även sedan han förlorade ena sidans rörlighet fortsatte han att spela på sin flygel. Bland annat den här tonsättaren, han som spred en enkel värme i händerna. Och vars klang är frihet.
Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.
Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.
4. På bilderna är hon lika mörk som någonsin Karin Boye, hon studerade måleri för Isaac Grünewald, det är inte så känt, det är som poet hon blir hågkommen. Stark vrede i de sena diktsamlingarna, där en faktiskt heter ”Sataneller”.
Poesi är farligt
det outsägliga hotar
allt som är ofarligt
som tryggheten
som är så ofarlig
att dess skyddande kulregn
bevattnar massmördarskolor
och fågeldöd.
5.
Samtidsaktuell, ändå lättläst och full av drastisk humor. Nyligen högt prisad.
Det är längesen jag föddes.
Det finns ingen kvar längre
som minns mig som riktigt liten.
Var jag ett snällt barn? Eller
krångligt? Det är bara i mitt huvud
som den diskussionen
fortfarande pågår.
6.
Samma sak kunde väl sägas här, från ett grannland, samma förledande enkelhet, humor och direkt tonträff. Och faktiskt lika högt prisad.
Efter varje krig
måste någon städa upp.
En någorlunda ordning
uppstår inte av sig själv.
7.
En viss tystnad råder kring hans gärning och hans ord idag. Men vackrast av alla har han, predikantsonen, skrivit om Norrbotten, vore inte det tillräckligt?
Skymningslandet när vi vaknar bortom Älvsbyn
Någonting som skymtar fram som ur snöyra:
gråvita öppningar i landskapet, gråsvarta barriärer,
en övergivenhet som år för år flyttar fram
sina positioner.
8.
Poesi med humor fördriver de som svärtar världen. Hon skrattade ofta och gjorde fantastiska pjäser, men än mer fantastisk dikt. I Gamla stans gränder sågs hon ofta hastande till sammanträden med en kaffemugg i handen.
Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad.
9.
I döda poeters sällskap blir allting uthärdligt. De säger alla tillräckligt lite för att förbli väsentliga. Den här diktaren skrev också vackert om skäggdoppingen, om Bach och om tystnaden.
December var alltid den månad
när man egentligen slutade vara till.
Man blev en parentes i mörkret,
knappast mer.
Lyktor tändes, lampor och ljus.
Men de var så uppenbart
otillräckliga
mot den stigande floden av mörker.
10.
Tänk att det fanns en tid i Stockholm när vargarnas tjut på Skansen hördes in till stan. Vilken tystnad som då rådde, jag tror han bodde på Östermalm en period, det var nästan på landet då. Skrev om kråkorna han hörde, och om vargarna.
Vargarna tjuta på Skansen,
isarna råma på sjön,
furorna knaka i backen,
tyngda av första snön.