Dans Känslorna sprutar, sprakar och detonerar på scenen. Det finns inget tillfälle att luta sig tillbaka och slappna av. Ömsom känns det som en olidligt lång panikångestattack. Ömsom är det elegant som en rysk balett. Men det är aldrig stilla.

Till att börja med måste jag konstatera att dansföreställningen Alfhild Agrells arv ter sig som fysisk omöjlighet. Det är dansare av toppklass som Norrdans knutit upp i sin föreställning. Men tillbaka till upprinnelsen och bakgrunden till alltihop.

Norrdans har sitt säte i Härnösand och här föddes författaren Alfhild Agrell 1849. Hon skrev under olika pseudonymer och trots att hon under det tidiga 1880-talet var den mest spelade författaren på Dramaten saknades hon efter sin död i de flesta litterära översiktsverk. Länge förblev hon bortglömd, men så i slutet av 1900-talet återupptäcktes hon och hennes böcker började komma ut i nyutgåvor.

Artikelbild

| Iklädda svarta glansiga plastdräkter dansar ensemblen i en koreografi av Mari Carrasco inspirerad av författaren Alfhild Agrells novell "Svart invärtes.

Ur hennes novellsamling "En lappbok" från 1919 fick tre koreografer välja var sin berättelse att skriva en koreografi till. Det slumpade sig så att två av koreograferna, Peter Svenzon och Mari Carrasco, båda valde novellen "Svart invärtes". Det kanske kan ses som en brist på variation, men ger samtidigt tillfälle att jämföra och fascineras över hur olika tolkningarna blev. José Agudo i sin tur valde "Glansvit". De framförs i nämnd ordning.

Innan Peter Svenzons "Svart invärtes" startar varnar arrangören för stroboskopiskt ljus – något som kan framkalla migrän. (I garderoben efteråt fick jag höra att några ur publiken hade gått hem i förväg just på grund av det starkt blinkande ljuset och det ibland krävande ljudet.)

Dansarna har i förväg intervjuats om vad det betyder för dem att vara svarta invärtes. Fragment från dessa intervjuer spelas upp i korta sekvenser. Det handlar om ångest, skam, självbestraffning och andra obehagligheter. En manlig dansare ställer sig mitt på scenen och hans ansiktsuttryck för tankarna till inget annat än Edvard Munchs "Skriet". De är flera på scenen, men man känner ingen gemenskap. De springer vilt omkring i cirklar eller ligger som avsvimmade på golvet för att sedan plötsligt börja kasta sig i dödsryckningar.

En kvinnlig dansare hoppar på en manlig dansare bakifrån i ett obevakat ögonblick så brutalt så att man på allvar blir orolig att han skadar sig. Men som tur är vaknar han till liv efter en stund och ställer sig på huvudet.

Överlag är det väldigt akrobatiskt. Ljuset blir mer och mer blinkande och plågsamt och den elektroniska musik som Peter Svenzon själv har skrivit harmoniserar perfekt med koreografin.

Mari Carrasco har gjort en helt annan tolkning. Här handlar det om besatthet, vansinne, förhäxning, exorcism och dödsdans. De tre dansarna på scenen är perfekt synkroniserade. De rör sig i ett tempo och med en frekvens som man inte trodde var möjlig. Musiken av Mikael Karlsson har spelats in av Nordiska kammarorkestern. Det påminner ibland om något gammalt tjusigt klassiskt verk och är stundtals, liksom dansen, mycket elegant, för att sedan spåra ur i galenskap.

Den sista koreografin, "Glansvit", är vacker som en sorglig saga. Tonsättaren Bernhard Schimpelsberger från Österrike, har skrivit ett folkmusikinspirerat verk, uppblandat med ljud som verkar komma direkt från en renskiljning. Enligt programbladstexten handlar "Glansvit" om att motstå och avvisa förväntningar i ett patriarkaliskt system. För mig blir den kopplingen inte solklar när jag ser dansen. Jag ser mer ett förälskat par som slits isär. Mannen – eller är han en ren? – blir tillfångatagen och dödad. Kvinnan, ja, hon dör nog av sorg. Tragiskt är det hur som helst. Och man blir sugen på att gå till biblioteket och låna sig en bok av Alfhild Agrell.