Det är ett uttjatat faktum att Johnossi bara består av två personer, med två instrument (även om de numera får hjälp av keyboardisten Mattias Franzén). Det krävs en hel del för att fylla ut scenen och högtalarna med så liten arsenal.
Musikmässigt är det inte ett stort problem. John Engelbert och "Ossi" Bonde öser ut ljud och låter väldigt mycket för att vara så få. Scenmässigt borde det vara ett större problem. När två av tre sitter ner är det upp till Engelbert att underhålla publiken – men det gör han också med bravur.
LÄS MER: Johnossi i Kiruna: "En märklig plats"
I "Blood" sjunger han "keep treating me like I'm your animal" och under hela konserten jobbar han med att förkroppsliga detta. Jag hade inte vågat ha John Engelbert som mitt husdjur utan att kedja fast honom i en bur.
Sångaren är som ett lömskt kattdjur, långa stunder ser det gulligt ut och kan lägga den mjuka sidan till. Men när som helst kan han både ryta, klösas och hugga.
Det är en levande passivt aggressivitet som hoppar upp på trummorna, kastar gitarren och låter plektrum flyga okontrollerat.
Med en sådan frontman förstår jag att det inte går att ha fler personer på scenen. Det hade blivit masskollisioner och skördat våldsoffer redan under första låtarna.
Jag älskar det.
LÄS MER: Skadeglädjen är väldigt stark
Sammanfattningsvis är Johnossi minst lika bra som ett genomsnittligt femmannaband (även om det är märkbart när Mattias Franzén lämnar scenen).
Det största minuset är att det kan bli lite väl stökigt ibland. När John Engelbert snubblar till eller fipplar med pedalerna tappar låtarna fart, ingen bas eller gitarr är där och räddar honom. Men underhållningen är det inget fel på.