Mattias Alkbergs föreställning heter "Om känslor och sånt skit" och har sågats ordentligt på förhand – i Alkbergs egna pressutskick. Där beskrivs han som "en uppstoppad gammal gubbe som inte ens kan några tricks" och att "det är väldigt sorgligt alltsammans".
När punkpoeten Mattias Alkberg går upp på scenen och pratar om känslor lägger han till "och sånt skit", då blir det svårt att förvänta sig allt för många personliga avslöjanden. Rädslan för att bli pretentiös blinkar som en ständigt närvarande varningslampa.
Med finskjorta och kavaj känner han sig nödgad att säga att det känns lite genant att berätta om sig själv och Alkberg blir nästan fnittrig i ett mellansnack då han förtydligar att han ”hatar att berätta om mitt verkliga liv”.
Det blir inte så mycket känslor och sånt skit men han gör närmanden. Som då han erkänner hur han inte förmådde sig att yttra åsikter kring flyktingkrisen – innan han berättar hur sjukt det är med vissa SD-åsikter. Tidigare har vi vant oss med att han fokuserar på åsikten.
Men det som inte är personligt i form av mellansnack tar han igen i låtarna.
Med Jonathan Lundberg vid sin sida skalas verken ned till ackord, toner och ord. Då står det tydligt att hans låtar är mer än bra drag.
Svängiga ”Ragnar” blir vackra ”Ragnar”. Södra Sveriges ösiga ”Dagboken som skrev sig själv” blir eleganta ”Dagboken som skrev sig själv”. Känsliga ”Obeskjuten” blir superkänsliga ”Obeskjuten”.
Den här versionen av Mattias Alkberg är som gjort för Bok och Bild. Texterna kommer fram på ett nytt sätt och jag hör hur folk reagerar på vissa rader.
Publiken reagerar också på brummande ljud från vattenmaskinen, glas som kanske går sönder och golvets knarrande. Nästan högljudda personer i baren blir också störningsmoment – hur ofta sker det på ett Alkberg-gig?
Troligtvis mycket mer sällan än på Frida Hyvönens i alla fall. 90 minuter avskalad Alkberg följs av 40 minuter hudlös Hyvönen.
Det första hon berättar är om delad vårdnad och lusten att ha någon på sidan av. Sedan blir det inte mindre naket.
Senare säger hon att hon inte ser på låtarna som musik utan som berättande och melodier. Jag önskar att det vore mina ord. Precis så uppfattas hon nämligen. Och med tanke på hur bra hon är på text är det inte konstigt att orden kommer från henne och inte mig.
Ensam med ett piano berättar hon om brorsan och henne i "Sjön", blir nästa genant uppriktig i "Alla vet att det är vackert i Paris" och till sist knäcker hon hela publiken i avslutande "Fredag morgon".
Det går inte att värja sig för hennes ord och sätt att framföra dem, i låten om en relation med psykiskt våld känns det som att hon är ärligare än någon annan artist någonsin varit. Hon vill ha det sagt. Så brutalt. Så starkt. Så sorgligt. Så bra.
Efter att Robertsfors-Hyvönen klivit av strax efter 22.00 satte sig huvudpersonerna ner i ett samtal om text med litteraturvetaren Erik Jonsson. Publikmässigt är det inte optimalt att dra igång ett snack så sent efter drygt två timmar med vin och öl. Många väljer att gå hem, men de som dröjde sig kvar lär inte ha ångrat det.
Lite musik, lite upplevelser och sedan samtal kring alltihop. Tänk vad mysigt och starkt det kan bli på en fredag.
