I slutet av november skulle Charlotte Perrelli ha uppträtt i Kulturens hus, men tvingades ställa in på grund av komplikationer i graviditeten. Sedan dess har hon blivit fyrabarnsmamma, 44 år gammal, och tagit upp turnerandet igen. Hur hon orkar det med en tremånadersbaby känns ju som något av en gåta, men hon lyser av livsglädje, och dessutom behöver hon förmodligen ta tillfället i akt att rida på vågen av sin medverkan i "Så mycket bättre" som sändes i TV4 i höstas. Vid samma tid kom också självbiografin "Flickan från Småland" och showen hon har satt upp har smart nog samma namn och i grunden är allt uppkallat efter en ny låt. Glimtar av sin livshistoria bjöd hon på i "Så mycket bättre", intresset väcktes för att veta mer om henne och nu är temat detsamma i konserten. Maximal tajming och förstås är det uträknat så.
Charlotte Perrelli är en av en rad habila schlagerdrottningar som Sverige har begåvats med. I år är det 20 år sedan hon gick från att vara dansbarnsartist i Wizex till att bli soloartist – detta tack vare segern i Eurovision Song Contest i Jerusalem med "Take me to your heaven" /"Tusen och en natt". 2003 lyckades hon ännu en gång ta sig till Eurovision Song Contest med "Hero", men denna gång utan att vinna. Dessa två låtar är självklart hennes absolut starkaste och körs som slutnummer och extranummer till en samfällt stående och klappande publik. Då glimrar hon rejält. Men sedan är frågan om resten av showen bara är en resa till just dessa två avslutningsnummer.
Om jag hade gillat dansbandsmusik hade mitt förstahandsval varit att gå ut och dansa till Charlotte, det är jag ganska säker på, under den tid hon höll på. Hennes glädje och utstrålning smittar av sig och sjunga kan hon. Hon kallar dansbandstiden för "världens bästa artistskola". Hon sjöng 50 låtar per kväll. Totalt blev 100 000 låtar har hon räknat ut. Hon har också räknat ut att de tryckare som dansbanden hon reste runt med körde i slutet av varje spelning måste ha lett till 27 000 graviditeter – en rolig reflektion, det medges.
Att vara popartist är en annan sak, ställer andra sorts krav, inte minst på originalitet, och artisten blir aldrig bättre än vad låtmaterialet är. När jag lyssnar in mig på hennes låtar före konserten känns de ganska mediokra. De svenska texterna på albumet jag hamnar på är fyllda av floskler, radade på varandra. Det är inte troligt att jag kommer leta upp dem igen på Spotify. Men när hon kommer ut på scenen i stora salen är det med så mycket energi och charm att jag ändå rycks med och repertoaren som är blandad från de 20 senaste åren känns ändå helt ok.
Tilltalet är ganska uppenbart: Flickan från Småland, en vanlig arbetarklasstjej med osedvanliga framgångar men också med prövningar av olika slag. Precis som i tv-programmet drar hon upp hur hon offentligt har fått kritik för sitt utseende och att Linda Skugge utmålade henne som antifeminist – och ja, det var verkligen taskigt och vi tar förstås alla i publiken Charlottes parti. Dessutom har journalister sågat hennes sånginsatser, men hon har slutat att bry sig, slår hon fast, för hon finns här för publiken. Det är personligt, men samtidigt ett sätt att vinna över lojaliteten på sin sida mot de trista journalisterna. Och det har hon ju all rätt till.
Hon berättar att folk ofta kallar henne stark, men att hon har tänkt att hon är väl inte starkare än någon annan, för alla råkar ju ut för motgångar – bara det att hennes motgångar hamnar på löpsedlarna. Men sedan har hon tänkt vidare och kommit fram till att jo, hon är nog stark. Och det tackar hon sin pappa för. Han led av panikångestattacker när hon var barn och hennes mamma fick ta allt ansvar för familjen och Charlotte blev likadan, ansvarsfull och – stark. (Och nu är pappan frisk, efter att ha fått hjälp med sina besvär.)
Det känns som ett genomarbetat, ganska genuint och bra mellansnack med en röd tråd i. Nu efteråt läser jag att det är någon annan som har skrivit manuset, men det är ju ändå henne det handlar om och berättat med en underfundig humor.
Bland alla schlagers har hon lagt in ett par sånger av sin idol Monica Zetterlund i programmet. Lite otippat framför hon i bästa Pavarotti-opera-anda italienska "Caruso" och då ställer sig publiken upp. Hon sjunger så klart "Flickan från Småland" och "Mitt liv" som fick ett uppsving tack vare Stor i "Så mycket bättre" och en massa andra låtar, omväxlande på svenska och engelska. Tre körtjejer och ett band backar upp henne och det är trivsamt alltihop och underhållande och av mig får hon godkänt för sin show – även om slutet står en bra bit över resten.