I konsthallen i Luleå pågår just nu intensiva förberedelser. Fotografen Annika von Hausswolff, 47 år, från Göteborg, är en av fyra konstnärer som visar sina verk i Kulturens hus från och med lördag fram till mitten av januari.
Hon började fotografera i tonåren och ville till en början bli dokumentärfotograf.
– Men det var svårt. Det var svårt att ta ansvar för att berätta om en annan människas liv. Det blir så lätt att göra fel, säger hon.
Istället sökte hon sig åt ett konstnärligt håll och började jobba med iscensatta fotografier.
– Jag älskar fotografi. Det är en teknik som kan låna sig till vad som helst. Och idag när alla fotograferar är det en utmaning att försöka tämja den.
Hon slog igenom 1993 med en serie av iscensatta brottsplatsfotografier där hon vävde samman kriminalfotot med en naturlyrisk estetik, där den nakna kvinnokroppen står i centrum.
Annika von Hausswolff har alltid en klar idé om vad hon vill innan hon sätter igång och så försöker hon gestalta den.
Hon vill hela tiden prova nya saker, olika bildspråk och tekniker. Den ena bildserien är inte den andra lik.
Den politiska medvetenheten kom när hon gick på Konstfack i Stockholm.
– Postmodernismen kom till Sverige just då med allt vad det innebar av feministiska teorier, psykoanalytiska teorier och dekonstruktion, säger hon och skrattar till, plötsligt medveten om alla avancerade termer hon slänger sig med.
Hur som helst är det något som ständigt genomsyrar hennes fotografier. Hon har problematiserat vår syn på kropp, genus, makt och pengar.
– Jag vill inte göra plakatkonst, men det är omöjligt att utesluta mina politika ideologier ur konsten.
Och nu är det lekplatserna hon granskar. Hon har inte tagit fotografierna själv, utan samlat bilder på lekplatser som hon utgått ifrån. Det är fotografier på emalj, aluminium, plexiglas och arkitektpapper, stora som affischer.
– Jag började tänka på lekplatser som en auktoritär plats, där vuxenvärlden har bestämt hur barn ska leka, röra sig och bete sig i offentliga miljöer. Ett sätt att styra och ställa med en kreativitet som i grund och botten är gränslös, det vill säga barnets lek.
Symboliken skulle kunna vara att vi mänskliga varelser överlag är toppstyrda.
– Alltifrån hur de vuxna styr barnet, till hur Facebook, som är vår lekplats idag, styr vårt beteende. Vi är ofria från början.
Flygplanen som flyger över lekparken gestaltar det absurda i att bygga dessa jättesäkra lekparker, samtidigt som man släpper bomber över andra delar av världen.
– Men det är ju ändå konst, inte en debattartikel jag skriver, så jag hoppas att man också kan se en sorts poesi i mina bilder.
En annan konstnärer som ställer ut är Hanna Kanto, 33 år, från Torneå. Mestadels målar hon i olja och akryl, men jobbar också med video och installationer. Hon har efter sina studieår arbetat som bildkonstnär på olika småorter i finska Lappland och låtit sig inspireras av den samiska kulturen. Sedan fyra år tillbaka bor hon i Haparanda, där hon även arbetar som konstlärare på Sverigefinska Folkhögskolan.
– Jag är inte själv samisk, men jag tycker det är väldigt spännande och speciellt med det autentiska sättet att leva på, som nästan inte finns kvar längre.
I hennes vackra tavlor med det karga, magiska, nordliga landskapet finns ett ställningstagande, berättar hon. Hon vill väcka frågor kring miljö och sociala problem. Hur klarar sig Lappland i vår tid?